Ljuvt att vila i tryggat bo. Texten står broderad i rött på en liten duk som hänger över soffryggen hemma hos Staffan Westerberg.

– Mitt hem är som ett tempel – men utan religiösa undertoner, säger han när han virvlar in i vardagsrummet och bjuder på saft.

Uppväxten i Luleå till trots har han känt sig som en riktig Stockholmare allt sedan han kom hit som 20-åring. Men han påpekar samtidigt att både han själv och hans dramatik har skapats av Norrbotten – av snö, mörker och norrsken.

Staffan Westerberg växte upp i ett välbärgat hem, hans far var disponent på LKAB och familjen hade gott om tjänstefolk. Men Staffan drömde sig bort till motsatsen som fanns hos de fattiga i Svartöstan där järnverket låg.

– Det var en romantisk längtan, men jag hade stått mig ganska slätt där. Jag var ett väldigt lydigt och snällt barn. Mesig, snäll och lite dum om jag får tolka mig själv, säger han och drar handen genom sitt yviga hår.

Staffan Westerberg är för många mest känd för sitt barnprogram Vilse i pannkakan från 1975. Men han har gjort betydligt mer än så – som skådespelare och regissör, både på tv, film och scen.

Teaterns magiska värld upptäckte han tidigt. I största hemlighet klippte han som åttaåring ut miniatyrteatrar ur Allers veckotidning och spelade för sig själv.

– Jag bestämde mig för att det var genant för en pojke att hålla på med teater. Men när jag blev lite äldre gjorde jag egna, mer avancerade dockor och spelade för familjen och andra, tillägger han.

Direkt efter gymnasiet lämnade Staffan Luleå för ett liv med teatern i Stockholm. Han fick bo hos släktingar i Gamla stan, hos konstnären Rudolf Govenius, hans fru Maya och dottern Vera.

– Det var första gången jag reste i väg ensam och det vuxna livet trängde sig på, det farliga och härliga. Det var samma känsla när jag kom till Paris, där Rudolf och Maya hade en ateljé. Man kan känna sig ensam samtidigt som allt är väldigt nära. Det är en utmaning.

När han sprack i tredje provet på Dramatens elevskola blev det dags för en ny flytt, till Norrköping och elevskolan där i stället.

– Jag passar inte in i alla sammanhang och i skolan filade jag mest på mina masker och dockor. När sedan den tidens argaste kritiker, DN:s Ebbe Linde, såg och gillade min dockteater fick jag en faderlig skjuts i karriären.

Efter skolavslutningen reste han tillbaka till Stockholm och paret Govenius konstnärsateljé. Men när han några år senare var i skapartagen och använde Mayas ärvda silver att hamra med så åkte han ut.

– Hon kastade inte ut mig på gatan utan såg till att jag fick den här lägenheten i Vasastan, då var jag i 30-årsåldern och här har jag bott sedan dess.

Det sägs att det bodde en dansk fakir i huset på 1930-talet, just i Staffans tvåa. Fakiren arbetade även som ormtjusare och på kvällarna förvandlades han till kvinna som roade sig med herrar ute på Djurgården.

– Det är både tragiskt och fascinerande på samma gång, kommenterar Staffan och ler pille­mariskt.

Det har gått över 40 år sedan han flyttade till Vasastan och genom åren har han sett hur kvarteren förändrats. Hur livsmedelsaffärer och små butiker har slagit igen, bland annat den unika korsettaffären nere på Odengatan. Kvarteren har blivit både sämre och bättre, anser han.

– Nu finns det många fik och krogar att sitta på i stället, och det är bra. Jag gillar att sitta i ett hörn och iaktta det som händer runt omkring.