Han har alltid stått med en fot i guld- och sammetsteatern och en fot i popvärlden, konstaterar skådespelaren, musikern och dansaren Giovanni Bucchieri. Medan de allra flesta av grannarna vid Medborgarplatsen sover arbetar han febrilt med sitt koreografiska verk för operasolister. Verket ska vara klart till vårens lansering. Emellanåt vilar han upp sig i fönsternischen hemma i lägenheten och betraktar någon enstaka förbipasserande, oftast en tant med hund.

Nattmänniska har han varit ända sedan uppväxtåren i Linköping. Redan i tidiga tonåren serverade han på pappans pizzeria. Det blev långa och sena kvällar.

Tillvaron i småstaden var inte roligare än att unge breakdansande Giovanni närde en dröm: att lämna småstadstillvaron för ett liv i den stora huvudstaden. Några djupa rötter i Linköping har varken han eller föräldrarna; pappa härstammar från Italien, mamma från Dalarna. Vid 15 års ålder infriades drömmen. Han kom in på Operans balettelevskola och flyttade till en egen liten etta, ett stenkast från Medborgarplatsen.

Därmed inte sagt att livet för den unge danseleven var en dans på rosor.

– Att komma från lilla Linköping till den stora världen och sätta på sig trikåer var lite chockartat. Men jag fick lära mig mycket och ta del av fantastisk musik.

Han berättar att den första tiden var lite kaosartad och han hade svårt att hålla ordning på sig själv. Tuffast var att försöka ha rutiner och fasta tider – det har han fortfarande svårt med.

– Därför uppskattar jag Södermalm. Här är mycket nattöppet, man hittar alltid ett öppet matställe.

Efter balettelevskolan och ett år på Kungliga Operan fortsatte han i Cullbergbaletten.

– Det var en otroligt utvecklande tid. Under fyra år åkte vi runt i hela världen – USA, Ryssland, Europa. Jag levde ett nomadliv. Halva året ute i världen, halva året på Söder.

Ändå studsar han nästan till vid frågan om han trivs på Söder.

– Jag vet inte, jag är ingen lokalpatriot. Eftersom jag inte hade någon fast punkt och ingen familj, har Söder blivit mitt hem. Det ger någon form av trygghet men också panik och uttråkning när det är kallt och mörkt eller råkar vara en söndag. Då kan det kännas som om man bodde i en stad ute på den ryska tundran. Då är jag inte alls förtjust i Söder.

Med åren har Giovanni lärt sig att utvinna flödande kreativitet ur sådana mörka stunder. Det är i de stunderna som hans musikaliska verk blir till.

Cirkeln är dock lång ifrån sluten för breakdansaren från Linköping. Två decennier efter förverkligandet av den första drömmen bär han på en ny dröm:

– Jag gillar förändringar och på samma sätt som jag längtade efter att komma bort från Linköping känner jag nu en stor längtan att komma bort från Södermalm. I maj–juni ska jag till New York och förbereda en filminspelning. Det ska bli skönt, säger Giovanni Bucchieri men han vill inte avslöja något mer. Antagligen har vi inte sett det sista vi av denna mångfacetterade nattuggla.