– Titta, säger Dan Ekborg och sträcker ut armarna vid villan i Kungsängen. Det är det som är kul med att bo här – inga gränser. Jag har åkrar åt tre håll och åt det fjärde vattnet – min Mälarglimt. Och Mälaren är oändlig.

Han känner en stark dragning till vattnet och drömmer om en jorden runt-seglats på äldre dar. Under tiden njuter han av sjöns frid med ett fiskespö vid bryggan.

– Det är sådana saker som skänker lugn i mitt stressiga liv. Som skådespelare går jag från produktion till produktion och måste alltid leverera. Det är stresshöjande och slitsamt, både fysiskt och psykiskt. Att fiska, plocka svamp i skogen eller pyssla om mina rosor – jag älskar rosor – är raka motsatsen till mitt arbete. Fastän det kräver koncentration blir det rogivande, ett koncentrerat lugn, säger han och tar bort den sista jorden från naglarna efter morgonens stund med rosorna.

Mycket handlar om rötter och om barndomsminnen från familjens lantställe i Kungsängen. Där bor numera hans storasyster och mamma, Dans närmaste grannar.

Hur trevlig släkten än är, så är vänskap det främsta skälet till att Dan efter åren i Göteborg, där han fick sitt genombrott på Göteborgs stadsteater med Skrik för livet 1980, flyttade till Kungsängen.

– Vänner är det viktigaste i livet för mig. Storstäder är kalla. När jag bodde på Valhallavägen i Stockholm kände jag inte en människa. I ett litet samhälle som Kungsängen är det lättare att få personlig kontakt än i en storstad. Här känner alla mig och jag känner alla. Det är så jag vill ha det, en personlig relation till människor – det ger trygghet.

– Det handlar om att ta vara på tiden och göra något tillsammans med vännerna när jag är ledig. Tyvärr gick två av mina bästa vänner bort för ett år sedan. Utan Neo och Pekka blev kvarteret lite tomt. Jag bearbetar fortfarande deras bortgång.

Uppvuxen i Gamla stan och med erfarenhet av både Göteborg och Malmö, där han hyr en liten lägenhet medan musikalen Les Misérables pågår, vet han hur det är att bo i en storstad.

– Visst var jag storstadsmänniska när jag var 30 år, men jag har lugnat ner mig med åren. Nu är jag inte det längre. Jag hatar storstäder. Storstäder är buller, avgaser och ett himla liv. I lägenheten i Malmö kan jag inte göra röstövningar, utan måste gå in i en repetitionslokal. Hemma i Kungsängen kan jag gapa och skrika som jag vill utan att behöva ta hänsyn till några grannar.

Dan försöker sig på huvudräkning. Men hur han än räknar får han fler kvadratmeter, mer trädgård, utsikt och fågelkvitter – viktigt för hans trevnad – för pengarna i Kungsängen än i stan.

För att få råda bot på tätt bebyggda stadskvarter föreslår han ”att sprida kvarteren lite i vårt vackra land”.

Men än så länge är Dan tillfreds med sin fridfulla oas. Han till och med suktar efter ett ännu större avstånd till storstan.

– Min dröm är att så småningom göra ännu fler filmroller så att jag inte behöver bo så nära storstan. Då skulle jag flytta till landet – antingen till en gård i Skåne eller upp till Älvsbyn, där vi spelade in min senaste film En enkel till Antibes.

– Det är så vackert i Norrland, säger Dan.