Ser du, säger Cilla Jahn och pekar på den spektakulära utsikten från altanen, 30 meter över Skurusundet och i höjd med talltopparna som omsluter altanen. En dimmig höstdag känns det som att sväva på moln. Fast denna dag avtecknar sig den vältrafikerade Skurubron, grönska och störtdykande måsar på jakt efter frukost i Skursundets stilla vatten.

– Det är så enkelt, så omväxlande. Allt en människa behöver.

Hon blundar, tar ett djupt andetag och ler innerligt. Kanske tänker hon på de lycksaliga stunderna på den egna bryggan, med de sedan länge utflugna sönerna, metspön och katten Smirre.

– Känner du det? Brisen doftar vatten. Jag dras till vackra miljöer – här känner jag mig lycklig.

Här hade hon kunnat tillbringa dagarna i ända utan att ögat fått nog. Men sitta still passar inte Cilla. Som konstregissör trivs hon med att ro i hamn invecklade projekt, som Marshall Fredericks vattensprutande Millesskulptur Gud Fader på Himmelsbågen vid Nacka strand.

Minst en timme om dagen promenerar hon. Var hon går varierar men hon håller sig alltid nära vattnet. En variant inkluderar tre sjöar på en halvannantimme, och då är fikapausen på kafé Gateau inräknad. Promenaden inleds vid husknuten. Hon går längs med Skurusundet, fortsätter mot Långsjöreservatet och runt sjön, förbi Ektorp vidare via Bastusjön och till Skurusundet.

– Naturen och närheten till vatten ger mig kraft och styrka att orka arbeta, skapa, måla och skriva. Det är så jag får idéer till hur man skapar en bra miljö för människor att leva i.

Den vardagliga miljön ska inte ringaktas och hon trivs i den. Grannarna beskriver hon som arbetande, seriösa människor som i regel älskar enkelhet.

– Vi är bara fyra fastigheter på vår gata. Det är som ett eget litet samhälle, en trygghet. Vi umgås inte tätt. Vi hyllar varandra på ­födelsedagar och knackar på om mjölken tagit slut, säger Cilla.

Hon framhåller att få hittar till Skuru, väl förborgat bortom Skurubron. Men det gjorde hon för 23 år sedan. Då boende i Östra Orminge, även det i Nacka kommun. Ljudkänslig som hon är längtade hon efter en egen tystnad.

En vårdag läste hon en annons som förändrade hennes liv. En sjötomt i Skuru var till salu. Visning var klockan tio samma lördagsmorgon.

– Klippor, grönt och vatten, vatten, vatten var allt jag såg. Jag föll direkt, jag behövde inget hus för att känna mig hemma. Det kändes som den vackraste platsen på hela jorden.

Den sista januari 1987 stod huset klart. Familjen med maken och pojkarna, 5 och 14 år gamla, flyttade till oasen långt ifrån stadens buller och avgaser.

Relationen till storstan, med Slussen blott tio bilminuter hemifrån, har präglats av en hatkärlek. Samtidigt som hon skyr buller och smuts värdesätter hon stadens impulser. Kungsholmen är favoriten bland Stockholms stadsdelar för dess närhet till vatten och butiksutbudet. Med åren har hon lärt sig att uppskatta stan – till och med dess distinkta lukt.

– Nu är det bara kärlek. Jag har lärt mig att älska doften av asfalt då det har regnat och solen tränger igenom och regnet dunstar, ­säger Cilla Jahn.