För det första är det omöjligt att beskriva denna högresta kulturpersonlighet som en böna. Ett ord som ligger betydligt närmare till hands vore amazon. För det andra kan man väl inte vara Söderböna om man har sina rötter långt uppe i tjotahejti. Och det har Eva Beckman. Närmare bestämt i Prästmon i Ådalen, en liten by med 400 invånare, högt räknat.

Resan därifrån till jobbet som litteraturkritiker, tv-producent och programledare för SVT:s nya debattprogram Beckman, Ohlson & Can gick via Dramatiska Institutet. Och olika hemadresser på Söder. Hon har gått från att vara söderskeptisk till att bli svårt söderfierad, säger hon. Hon talar med värme om Hornsgatan - sliten och brutalt ostajlad med sunkiga affärer. Och ryser över Götgatan, en själlös och helt konstgjord butiksgata.

Här på Mariaberget känner hon sig mer hemma. Det är en levande och mognare del av Söder, tycker hon. Lite mer medelålders än de hippa kvarteren kring Skånegatan där hon bodde tidigare.

–Ett mer åldersadekvat boende med andra ord, tillägger hon med självironi. Nästan komiskt också att en kulturmupp som jag skulle hamna här, på värsta kulturberget. Vi brukar kalla de här kvarteren Björn Ranelid-land eller Ernst Brunner-county.

Här ligger Författarnas hus och här finns huset där Ivar Lo Johansson bodde. Men författare träffar hon så det räcker på jobbet, konstaterar hon bara. Och särskilt charmigt och bohemiskt har det inte varit här på länge. Flanörer med basker har för åratal sedan bytts ut mot oljerockar och stadsjeepar. Utom, möjligen, i pyttelilla Ivar Lo-parken, en oas på Bastugatan med utsikt över hela Stockholm. Så vackert, allra helst en tidig sommarmorgon, att ögonen tåras, bekänner Eva gärna.

Själv har hon inga författarambitioner, absolut inte. Det räcker så bra med en i familjen - pappa Erik, poet och dramatiker. Däremot verkar hon tillbringa större delen av sin vakna tid med en bok i handen.

– Jag läser som en galning överallt, på bussen, på tunnelbanan. När jag är ledig kan jag ligga blickstilla hemma i soffan som en slö krokodil på Skansenterrariet med en bok.

Eftersom hon har det jobb hon har försöker hon hinna läsa alla nyutkomna skönlitterära böcker. Men det är ingen plåga, tvärtom. Gränsen mellan arbete och fritidsintresse existerar helt enkelt inte. Och häftiga läsupplevelser bär Eva med sig från tiden som överspänd tonåring, långt innan hon flyttade hit och blev Söderbo. Klas Östergrens Gentlemen gav en så målande beskrivning av Mariatorget att hon fick en stark vilja att söka upp både det och romanbröderna Morgans hus när hon kom till Stockholm. På liknande sätt stod hon på Johannes kyrkogård och funderade över i vilket hus Lydia Stille, från Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, kunde ha bott i.

– Jag gillar den epoken, tiden kring förra sekelskiftet. Men jag svärmar för 60-talet också och gillar hela citykärnan. Överhuvudtaget tycker jag om att glo på hus. Häromdagen drev jag omkring i Hammarby Sjöstad, superkonstigt ställe. Jag får samma känsla som när man är ute och reser och ser med nya ögon på en stad.

Eva kan ibland tycka att hon arbetar på tok för mycket, och försöker bli lite latare. Hon beskriver sig som en i grunden rätt asocial person som har ett fruktansvärt socialt jobb. Hon gillar att bara vara hemma med familjen när hon är ledig. Inga stora middagar vid patinerat slagbord för tolv personer. Att ta bilen och åka och storhandla är ungefär den dramatik hon behöver.

– Jag blir alldeles trött när jag hör människor beskriva vilket rikt socialt liv de har. Det bästa jag vet är när saker blir inställda, sade en intervjuperson till mig en gång. Jag är själv precis likadan.