Han hade lämnat pulverkaffet och lägenheten på tredje våningen och druckit det mörkrostade med varm mjölk på caféet i hörnet mot Pålsundsgatan …. Raderna ovan är hämtade ur Roslunds och Hellströms senaste roman Tre sekunder. Kaféet i boken finns även utanför fiktionens värld, och där är författaren Anders Roslund en flitig gäst.

– Dello Sport har jag besökt regelbundet lika länge som jag har bott i Högalid. I början hade de bara ett bageri längre ner på gatan, jag har alltså varit med långt innan det blev trendigt. Nu är det som mitt andra hem, säger han, drar handen genom håret samtidigt som han ursäktar sin något nyvakna nuna.

Morgontröttheten botas dock snabbt med baristan Martins latte. Anders slår sig ner vid ett av fönsterborden som vetter mot Högalidsgatan och berättar entusiastiskt om hemmakvarteren som förr gick under benämningen Knivsöder.

– Jag minns hur det var när jag flyttade hit, då visade alla socioekonomiska kartor i tidningarna tvärrött i Högalid. Här var det inte fint att bo, det var den delen av stan man spottade på. Nu är det både hippt och dyrt och jag har sett hela förvandlingen. Många av gubbarna man pratade med förr bor fortfarande kvar i sina hyreslägenheter och de undrar alla vad som egentligen hände. Men jag trivs.

Anders Roslund växte upp i Kristianstad, en liten stad som han bytt ut mot en annan liten stad, som han själv uttrycker det. Han gillar att ha stamställen, vänner och bekanta nära runt omkring sig.

Han avslöjar att han funderat över att lämna Stockholm helt och hållet. Men tankarna om att sitta och skriva i någon lanlig idyll har aldrig förverkligats.

– Jag har försökt, och tittat på hus i Strängnäs och Mariefred, men nej. Jag har allt här, alla referenser. Varför ska jag då flytta?

I början av författarkarriären, efter femton år som journalist på SVT, satt han hemma i hallen och skrev. Men i takt med att sonens gitarrspel tilltog blev det ohållbart. Sedan fem år tillbaka har Anders därför en skrivarlya på Reimersholme. Även det är en plats han betecknar som hemma.

Tre gånger om dagen tar han ett varv runt holmen för att komma i gång eller samla tankarna. Han går alltid moturs, till höger efter bron.

– Jag möter samma damer med samma hundar varje dag, de tycker nog att jag är lite konstig. I synnerhet den gången när jag gick med paraply utan att det regnade. Men jag skyddade mig bara mot två aggressiva, attackerande kråkor, förklarar han och ler åt minnet.

När Anders beskriver Reimersholme och andra favoritplatser skiner han upp. Det är tydligt att hemmakvarteren, den lilla staden i den stora, är viktiga för honom. Men hur är det då med de kriminella han skriver om? Finns det några slags hemmakvarter även i den undre världen? Anders funderar en stund innan han svarar.

– Kriminella bor ju inte på särskilda adresser, de finns överallt. Därför har de inte fysiska kvarter på det sättet. Det är mer på det strukturella planet, att man träffas på ett visst gym, en viss tid. Visst finns det kriminella här också, men inte som Knivsöder var förr. Nu för tiden syns inte den kriminella identiteten utanpå, eftersom de allra flesta, även kriminella, är hela och rena.