Det var ett medvetet val för Fredrik Lindström att bo i Lärkstan, kvarteren på gränsen mellan Vasa­stan och Östermalm. Detta är hans favoritkvarter och här bor han sedan sju år tillbaka.

– Jag ville verkligen hit, området är projekterat av stadsarkitekten Per Olof Hallman på

1910–20-talet. Han gillade stadsrummet och att det såg mer indi­vi­duellt än enhetligt ut.

Här finns många tegelhus, inspirerade av den engelska traditionen, något som Fredrik också uppskattar. Han betraktar sig själv som anglofil, engelskvän, och gillar både kulturen, maten och språket.

– Jag åker hellre på semester till engelska landsbygden än till något exotiskt ställe långt bort. Som tur är uppskattar min fru också England.

Född i Eskilstuna tog han sig via Mariefred och Uppsala till Stockholm 1991. Och att bo i innerstan har hittills varit det enda möjliga valet.

– Det avgörande är servicen, allt finns här. Jag klarar inte av att leva något slags sovliv i någon förort där det inte ens finns ett kondis. Jag vill bo i en levande miljö.

En av hans närmaste grannar är Engelbrektskyrkan. Här arrangerades i våras Grannarnas dag, en rörelse som startade i Paris för att motverka anonymitet och våld. Fredrik tvekade inte att ställa upp som talare vid arrange­manget.

– Jag kände direkt sympati för idén med att grannar möts. Jag har tittat mycket på svensk mentalitet de senaste åren. Och jag ser hur vi svenskar inte längre behöver låna av varandra – vi har råd att hålla oss för oss själva. Det är tråkigt.

Han jämför med Frankrike som har en helt annan tradition att tala med grannarna, inte bara hälsa utan även förhöra sig om livet i övrigt. Allt annat uppfattas som näst intill oförskämt.

Själv beklagar han sig över att han inte är ”den typen som knackar på hos grannarna när man flyttar in”. Å andra sidan ordnar det sig numera för hans del när han är lite halvoffentlig, som han kallar det.

– Jag är inte på jakt efter att bli igenkänd, men fördelarna med att bli det överväger i ett land som Sverige där sociala glidmedel av alla slag behövs.

Det har blivit så, menar han, eftersom vi är rädda för att ta den risk det innebär att söka kontakt med okända människor. Vi riskerar ju att bli avvisade. På landsbygden, där man inte har så många grannar, är det däremot svårare att vara anonym.

Som frilansare i nöjesbranschen har han både ett litet kontor hemma och skrivarlya vid sommarstället. Men han har också en fast forskarplats på Kungliga biblioteket.

– Det är mitt andra hem. Ett tag delade jag kontor med Kristian Luuk och några till. Men jag vill nog helst ha en ensam plats. Jag saknar inte en arbetsplats att gå till med arbetskamrater och fikapauser. Jag får lätt mina sociala behov tillfredsställda eftersom jag träffar så mycket folk i jobbet. Det är bara under rena skriv­perioder jag isolerar mig.

Fredrik är intresserad av inredning, även om han inte tycker att han är händig. Smaken präglas av intresset för England och av att han vill ha det ombonat och därför absolut gardiner. Han tror förresten att vi snart kommer att skratta åt det han kallar stockholmarnas minimalistiska bostäder. Han vill också ha träd utanför fönstret. På väg genom Humlegården mot Kungliga biblioteket går han så långt som att kalla sig för en trädmänniska och talar sig varm för unika askar i parken.

Men förutom detta med träden vill han inte bli placerad i någon grupp. Han beskriver till exempel några av sina favoritställen i stan med att de har en heterogen publik. På det sättet väljer han inte en livsstilsfraktion genom att gå dit, som han själv uttrycker det.