Konstnären Catti Brandelius har haft mycket nytta av Bredäng i sin konst. Här har hon bott i elva år och hon har inga planer på att flytta, i alla fall inte om sonen får bestämma.
Foto: MALIN HOELSTAD
Ute på Bredängstorget viner vintervindarna och enstaka människor skyndar förbi med uppdragna axlar. Så öppnas dörren till det lilla konditoriet mitt emot tunnelbaneingången och plötsligt bjuder förorten på en helt annan lyster. Klädd i knallturkos tunika och med matchande färg på både örhängen och naglar ler multikonstnären Catti Brandelius sitt bredaste leende.
Hon säger att konditoriet är en av hennes favoritplatser. Ett ställe att skriva matlistan på, vila eller umgås med vänner.
– Här kan man sitta och titta på alla som går förbi på torget, det gillar jag, säger hon.
Utan Bredäng hade hennes konstnärskap förmodligen sett annorlunda ut – hon hämtar en hel del inspiration härifrån.
”Jag bor i en burk i ett miljonprogram, i ett hus som är ritat av en rubbad man. Människor är staplade som sillar i en burk. Det är några svenskar och en och annan turk.” Textraderna kommer från låten Ellen Key, och Catti Brandelius berättar att hon har en slags hatkärlek till stadsplaneringen och husen i miljonprogrammen.
– De är gjorda med en god tanke och har många fördelar, som det bilfria till exempel, säger hon. Men samtidigt är alla hus lika höga och ibland kan man känna sig som en myra i en arkitekturmodell.
Som barn bodde hon i radhus i Gävle och först efter studier i Kungälv och Uppsala hamnade hon i Stockholm.
– Det var en befrielse att komma bort från Gävle och den akademiska världen i Uppsala kändes trång. Jag passade aldrig in där, säger hon.
Efter olika andrahandskontrakt på Söder öppnades möjligheten för ett förstahandskontrakt i Bredäng.
– En riktig lägenhet med diskbänk, en stor och glänsande. Wow! Det var något helt annat än vi haft tidigare, säger hon och skrattar åt minnet.
Nu har hon bott i Bredäng i elva år och konstaterar att det är fascinerande att bo så länge på samma plats.
– Att se barn växa upp och bli stora och de gamla bli skröpliga. Det är häftigt.
Catti Brandelius alter ego Miss Universum kom till när hon började som körsångerska i Doktor Kosmos 1991. Där hade alla rymd- och supernamn, men när hon sedan drog i gång egna projekt fick namnet Miss Universum ett feministiskt innehåll i stället.
Under åren på Konstfack började hon sedan arbeta med performance där poesi, dans, foto, musik och politisk agitation blandades, ofta med inspiration från förorten. När hon studerade konst i London visade hon en diabildsshow från sin hemort och i kandidatutställningen efter Konstfack fanns verk med namn som Brains of Bredäng and London samt Streets of Bredäng.
– När jag åkte tunnelbana från Bredäng till Konstfack vid Karlaplan såg jag två helt skilda världar, och det har speglats i min konst.
Nu förbereder hon en utställning på Crystal Palace på Karlbergsvägen i vår. Det blir teckningar den här gången, gråtande män och arga djur.
Efter alla alter egon har hon dessutom bestämt sig för att vara sig själv.
– Det är både läskigt och knepigt, säger hon. Och att teckna är ett helt annat tempo än jag är van vid.
Tränaren för basketlaget JKS, Jag Kan Spela, kommer in på konditoriet. Ett lag som Cattis son Juno nyligen börjat i.
– Basket är verkligen Bredängs grej och nu har jag blivit basketmorsa också.
Allt mer knyter henne till Bredäng och sonen Juno säger att han aldrig någonsin tänker flytta härifrån. Troligtvis kommer han också att ha mamma Catti kvar i kvarteren.
– Jag har visserligen aldrig tänkt att jag skulle bo här för evigt, men jag har heller inte tänkt att jag ska flytta någon annanstans, säger hon och försvinner in bland höghusen.
