Vi möts på pizzerian mitt emot Konsum i Djursholm, eller snarare ”på Djursholm” som urinvånarna föredrar att säga.

Men pizzerian har genomgått en metamorfos och blivit chic fisk- och skaldjursdeli. Det blir glada miner när Pontus Herin känner igen ägaren, en gammal skolkamrat.

– När vi växte upp här var vi otroligt medvetna om att vi var priviligerade. Att höra hemma här gav status och självförtroende. Trots att min familj var medelklass så kände jag att det skulle gå bra för mig i livet, att jag kunde lyckas, berättar Pontus Herin.

Det har gått många år sedan Pontus Herin flyttade från Djursholm, i dag konstaterar han torrt att han inte skulle ha råd att bo här. Han tycker också att området numera mest befolkas av finansmänniskor, till skillnad från förr då spridningen på yrken var större.

Två år i Tensta har förändrat perspektivet. Pontus Herin lyckades nämligen övertala sin sambo att flytta från innerstadstvåan till en luftig trea i Tensta.

– Tidigare var Tensta ett okänt område med dåligt rykte som jag åkte förbi snabbt. Men så fick jag idén med att pröva på att bo där. Jag var nyfiken på människorna och mina egna reaktioner.

Pontus Herin engagerade sig snabbt i sin nya närmiljö. Han besökte ofta biblioteket, mötte pålästa grannar i bastun på badhuset, gick på basketmatcher, deltog i politiska möten och hjälpte skolbarn med läxläsning.

– Folk hade jobb, skola, handlade, hämtade ungar på dagis, precis som i andra områden. Visst var svenskarna i minoritet och fler människor var arbetslösa eller fick socialbidrag, men livet i Tensta var så vanligt och det överraskade mig.

Med tiden började familjen så sakta trivas i Tensta.

– Hela Tensta är byggd som en by, där alla har högst femhundra meter till centrum, badhuset, ­biblioteket. Jag såg plötsligt fördelarna med mångmiljonprogrammets arkitektur.

Pontus Herin fann även att det finns en hel del lustiga likheter mellan ungdomar i Djursholm och Tensta. Båda grupperna använder likadana statusmärken, kindpussar varandra flitigt och går gärna på krogarna runt Stureplan.

Han har även fått en annan syn på resten av Stockholm. Fixeringen vid livet innanför tullarna rycker han numera på axlarna åt.

– Det är bara femton procent av stans invånare som bor innanför tullarna. Så vad som är centrum är definitivt relativt. Att leva i snäva världar är typiskt svenskt. Vi koketterar gärna med att vi besökt slummen i Delhi, men få har verkligen upplevt Stockholms olika delar, vare sig man bor i Djursholm eller Tensta.

I dag lever Pontus Herin i en villa i Vallentuna. Familjen upplevde till slut miljön i Tensta som väl segregerad. Av sextio barn i en dagisklass var Pontus son den enda med svenska föräldrar.

Men Pontus Herin besöker Tensta rätt ofta. Den kosmopolitiska, levande miljön ger positiv energi. Den negativa laddningen kring Tensta har försvunnit för honom.

Och laddningen kring Djursholm? Nej, det blir ingen uppföljare om invandrarfamiljen som gör den omvända bostadsresan.

Skulle de accepteras?

– Djursholmare har hamnat där de vill och det skapar ett visst lugn. Jag tror inte att familjen skulle ha några problem, tvärtom kanske de skulle ses som ett positivt inslag. Socialt kapital går före etnicitet på Djursholm.