Sofia Källgren och katten Tasse vid äppelträdet hemma på tomten.
Foto: Tomas Oneborg
Ålstens medelstora charmiga villor från 1910–1930-talen med omgivande lummiga trädgårdar påminner om Bullerbyn.
– Visst får man en Bullerbykänsla. Det är värt hur mycket som helst, säger Sofia Källgren, sångerskan som är minst lika stor i Kina som i Sverige.
Vi sitter framför en gul trävilla, hennes egen oas, under det kanske svenskaste av äppelträd, en astrakan. Under träbordet spinner huskatten Tigerkatten.
Och bokstavligt är denna idyll värd mycket. Ålsten är ett av Stockholms dyrare områden.
– Husen här är charmiga, men definitivt inte lika påkostade som i andra områden runt Stockholm. Det man betalar för är läget. Här känns det tryggt, är naturnära och ändå centralt. På 15 till 20 minuter är man i innerstan.
Under sina fyra år här har hon sett området förändras.
– Jag är rädd för att det blir ett område för nyrika. Det passar inte mig. Min mormor var arbetarklass och jag är verkligen ingen snobb. Faran är att det blir segregerat som tusan och att barnen växer upp med en skev världsbild. Jag hoppas att folk är medvetna om det och visar världen för barnen.
Rädslan för likriktning vägs upp av trivsel. Som småbarnsmamma och världsartist uppskattar hon friden hemmavid. Medan femårige sonen leker på bergknallen alldeles invid tomten, kan hon ladda upp inför en konsert sittandes på altantrappan (repeterar gör hon i studion i källaren).
– Att lyssna på koltrasten är fantastiskt. Jag njuter av varje sådant ögonblick.
Och när hon har hämtat sonen på dagis kan de ta sig ett dopp i Mälaren, både dagis och badet vid Ålstensängen ligger ett par hundra meter från dörren. På vintern blir det längdskidor och kälkåkning.
Någon längtan till stan och dess väntande butiker tycks inte råda. Hon radar upp allsköns typer av butiker i det egna kvarteret: Fisk, kött, bröd, blommor, second hand-kläder, hårsalong, ett kafé.
– Ålstens torg har allt jag behöver, konstaterar hon.
Sedan hon lämnat uppväxtens radhus i Partille utanför Göteborg och flyttat till Stockholm har hon hunnit både flytta in (1998) och ut (2002) från Bromma. Som nybliven singel bodde hon i innerstan och fick känna på både Östermalm, Kungsholmen och pulserande Södermalm. Så småningom avslutades singellivet och samvaron med Peer Åström tog vid. När paret blev sambor flyttade de långt ut – till lugna Ekerö. De efterföljande fyra åren visade det sig att det var för långt ut, och för lugnt.
– Det var en jobbig period. Det var så långt att åka från innerstan att vi sällan fick besök av våra vänner. Jag tycker inte heller om att sitta i bilkö. Och när Rasmus till slut föddes visade det sig att han inte alls tyckte om att åka bil. Han skrek och skrek och prövade mitt tålamod. Min stress ökade markant.
Då var det åter dags att gå på en visning i Bromma, där farmor var lärare och fadern föddes. Och så fort hon såg sitt Bullerbyhus sa det klick.
– Jag är svag för hus från 1920-talet. Jag grät och sa till Peer att vi måste flytta hit. Först tyckte han att jag hade för många amningshormoner i kroppen, men nu bor vi här och trivs båda två, säger Sofia Källgren.
