Det var kärlek vid första ögonkastet. När Lena Vermin klev över tröskeln till vindsvåningen på Timmermansgatan visste hon att det var här hon ville bo. Strax därefter gick familjens flyttlass från radhuset i Tyresö till innerstan och Söder.

– Det var aldrig någon tvekan, säger Lena och tillägger att lägenheten blivit hennes oas i tillvaron och att boendemiljön är så variationsrik att hon aldrig blir uttråkad.

– Varje gång jag kommer hem känner jag, wow, vad jag trivs här.

Alla vinklar och vrår, de vitmålade väggarna, den rejäla takhöjden och öppna planlösningen gör att lägenheten känns betydligt större än de 85 kvadratmeter som den egentligen är. Men då är loftet, som nås från köket, inte medräknat.

Trappan upp till loftet är av det mer udda slaget. Den första ägaren till vindsvåningen var industriarkitekt och valde en konstruktion med grova svetsfogar och ledstång av galvaniserat stål i utomhusstil. Trappstegen av merbauträ ger en mjuk kontrast till det industriella.

Det slitstarka trägolvet går igen i hela lägenheten och harmoniserar med de synliga mörka vägg- och takbjälkarna. Lena visar hur bjälkarna i köket är numrerade och pekar ut några romerska siffror som ristades in när huset byggdes 1806.

Av äldre snitt är även många av Lenas möbler varav de flesta kommer från en släkting som köpte in och renoverade allmogemöbler. Förutom allmoge har Lena även en förkärlek för det mer rustika som vitrinskåpet i vardagsrummet. Ett annat exempel är matbordet i päronträ som med iläggsskivor ger gott om utrymme för Lenas stora släkt och vänkrets. När det vankas storbjudning tar hon fram slagbordet från mitten av 1700-talet som annars står hopfällt i köket.

– Det bordet kommer från Dalarna och är ett av mina favoriter. På ena sidan är det schablonmålat för festliga tillfällen medan den andra, omålade sidan, förmodligen användes till vardags.

Lena gillar inte starka färger. Signalrött och brandgult skapar ingen harmoni påpekar hon. Därför har hon valt ljusa textilier. Matbordsstolarna har överdrag i vitt liksom soffgruppen i vardagsrummet. På så sätt förstärks dagsljuset, och det behövs.

– I synnerhet på vintern då det kan bli gans­ka mörkt här trots fönster åt flera håll, berättar Lena.

I det runda vardagsrummet är takbjälkarna lagda i form av en stjärna. Ovanför finns ett tornrum som nås via en stege. Från början var tornet igenbommat, men familjen beslutade snabbt att göra det beboeligt.

– Rummet gick att bo i men hade inga fönster så det lät vi göra. Nu har jag bestämt mig för att ha mitt sovrum där när min son har flyttat hemifrån. Jag tror att klättrandet på stegen kommer att hålla mig vital. Och så ska jag göra mitt nuvarande sovrum till en walk in closet med spegelvägg, säger hon drömmande.

Lena tänker alltså förbli innerstadsbo. Det har inte varit helt självklart eftersom lägenheten har en nackdel – den saknar balkong. Saknaden efter en uteplats ledde till att Lena funderade på att flytta tillbaka till Tyresö. Hon ändrade sig dock i sista stund. I dag är hon glad över beslutet.

Lena gillar inte slit och släng och har behållit de flesta möbler från radhuset. hon Hon har heller inte möblerat om sedan hon flyttade in.

– Den rumsliga miljön ger inte så mycket utrymme för variation. Sedan tycker jag inte att man ska byta för bytandets skull.

Blandningen av allmoge, rustikt, modernt och arvegods är välkomnande. Kanske skapar det oföränderliga ett lugn som smittar av sig på besökarna? Många av möblerna har en historia och en själ, liksom konsten på väggarna som vänner och släktingar har gjort.

Lena förklarar att hon inte följer några trender och hon läser sällan inredningstidningar.

– Jag går mer på känsla. Gör man som alla andra får man ett hem som ser ut som en ­lounge, här är det variation och det gör hemmet levande. Det går alltid att köpa en bostad, men inte alltid ett hem, påpekar hon med ett leende.