Lysekil, Arvika, Deje, Uppsala, Karlstad, Göteborg ... Dogge sitter i höstsolen nere på ängen vid Subtopia i Alby och rabblar upp alla städer han besökt den senaste tiden.

– Det har varit en ny stad varje dag de senaste tre veckorna. Jag åker som ett flipperspel genom Sverige, varv på varv. Och jag längtar alltid hem.

Albyberget har varit hans hem sedan han som nyfödd kom från Huddinge sjukhus i slutet av juli 1975, och han har inga planer på att lämna Botkyrka.

– Hemma är alltid hemma och utan Botkyrka hade jag inte varit den jag är i dag, förklarar han.

Framgångarna kom tidigt. Latin Kings bildades i början av 1990­talet och albumet Välkommen till förorten, 1994, hyllades stort. Att signeras av ett stort, känt skivbolag redan som 17-åring och få ta emot två grammisar året efter var omtumlande. Då betydde tryggheten hemma i Alby extra mycket.

Men allt i hans liv har inte varit solsken och framgång. 1998 dog en av hans vänner och sex år senare förlorade han sin fru i cancer.

– Livet är inte alltid så självklart. Men jag respekterar livet bättre nu och definitivt de lugna stunderna. När jag jobbar träffar jag mycket folk så när jag kommer hem umgås jag med hundarna, de är mina bästa kompisar. Ibland är det som om de rastar mig och inte tvärtom. Och hundar kan inte fejka kärlek.

De gulröda höstlöven faller stilla över ängen. Albysjön glittrar. Dogge ropar efter sina pitbulls, Rizla och Bonnie, som jagar runt på gräsmattan. Han vill visa ett av sina favoritställen – klipporna vid Tullingesjön.

Några minuter bort parkerar han sin svarta Volvo, släpper hundarna och travar iväg upp för bergssluttningen. Samtidigt gnolar han ”En nordsjötorsk jag är, född nånstans vid Måseskär …”, visan han sjöng på sitt första framträdande i Grindtorpsskolan.

– Jag var sju år och klädd i fiskdräkt, och det var där allt började, säger han och skrattar.

Efter fem–tio minuters promenad glesnar träden i skogen och Tullingesjön skymtar nedanför klipporna.

– Botkyrka. De flesta tror att det bara är höghus och betong, men vi som bor här vet hur fint det är – som ett enda stort naturområde. Det är nice.

Men det finns bättre platser att rasta hundarna på, berättar han. Som högst uppe på Botkyrkabacken med vidsträckt utsikt eller i gamla Norsborg, vid Sturehofs slott.

– Har du varit där? Det är som Småland, som ett Astrid Lindgren-land, jättefint.

Han tipsar alla att åka dit och tillägger att man inte får missa att fika på slottscaféet som ligger i det gamla köket i södra flygeln. En annan favoritplats av det mer barnförbjudna slaget är höghustaken i Alby och Fittja.

– Alla som bor här vet vad jag snackar om. Du vet, när man var liten och hade busat, var jagad av polisen eller skulle tjuvröka. Då åkte man upp på taket, vi visste vilka luckor man kunde ta sig upp igenom. Det var ett ställe att hänga på. Det fanns till och med de som grillade där uppe och utsikten är enorm, man ser hur långt som helst. Nu är det förbjudet att vara där och luckorna är låsta. Men jag har varit där sedan jag blev vuxen och fick en riktig flashback, jag såg hela min barndom framför mig.

Han avslutar sin sightseeingtur i studio Barbarella som han själv var med och startade.

– Det här är mitt sätt att ge tillbaka, Botkyrka-rappen ska hållas levande och jag hoppas att några av de nya lyckas bli framgångsrika. Och då ska alla veta att de kommer från våra gator här i Alby, min by.