Utifrån ser gården mest ut som de andra gårdarna i den lilla skånska byn på Bjärehalvön, inte långt från Torekov. Ett ganska ordinärt vitrappat stenhus från förra seklet omgivet av rödvita helt vanliga lador.

I dessa trakter försökte människorna förr skydda sig mot havets skoningslösa vindar. Därför byggde man ofta ladubyggnaderna som skydd för boningshusen. Utsikten brydde man sig mindre om. Den togs för given. I dag är det annorlunda.

– Vi hade inte en tanke på att bo i ladan när vi flyttade hit. Det var först när vi kom på vilken fantastisk utsikt vi skulle få som vi fick idén. Göran ritade och nu, fem år senare, bor vi här. När det är klart ser man Skälderviken och Kullen, säger Catharina Lindeberg-Bernhardsson. Långt borta vid horisonten kan man ana ett blågrått hav. Inne och ute smälter samman tack vare enorma fönster ut mot väster.

Ladukänslan är fortfarande mycket påtaglig. Materialen är huvudsakligen trä, cement och glas. Inget finlir, här får det grovyxade råda och kontrasterna mellan det nya och det gamla är spännande. Tvättställen i badrummen ser ut som djurens gamla mathoar och är gjutna i betong, designade av Catharinas äldsta dotter Emma som är skulptör.

– Det kändes viktigt att behålla ladans gamla karaktär och göra det så enkelt som möjligt. Vi ville ha kvar allt som gick att ha kvar och inte bara av ekonomiska skäl, utan för att bjälkar, väggar och olika detaljer är så vackra, berättar Catharina.

Österväggen som vetter åt trädgården och boningshuset har fått behålla sina små fönster med djupa nischer. Nästan alla kraftiga takbjälkar finns kvar och i taket hänger en järnkrok som förr hjälpte till att hissa upp höet till loftet. Nedre botten består av ett sovrum, ett stort badrum och ett gigantiskt vardagsrum, kök och matsal i ett. Stora delar av ladan har öppet till nock, men åt söder får ett loft utgöra ett arbetsrum och åt norr, en trappa upp, ligger Catharina och Görans sovrum.

– Vi älskar känslan av öppenhet mot naturen och mellan ytorna. Det här är gjort för umgänge med familj och vänner. Man ska kunna vara många i köket och kunna sitta jättemånga kring matbordet.

Huset värms upp genom golvvärme. De stora fönstren mot söder och väster har en aningen mörkare glas som tar vara på solenergin.

Dukningskonstnären Catharinas skånska hem är bortom det mesta. Kanske är det inte så förvånande. De som sett hennes okonventionella dukningar vet att hon ofta gör det oförväntade. För ett par år sedan kunde man på Magasinets omslag se hur hon täckt hela sitt dåvarande matsalsbord med mossa. Och dukat ovanpå. Läsare ringde och undrade om det inte kröp maskar och insekter upp på tallrikarna.

– Och vad skulle väl det göra. Det skulle ju ge samtalsämnen vid matbordet, säger ­Catharina och skrattar.

Inspirationen till sina dukningar får hon ofta från naturen. Det kan förstås vara blommor men nästan ännu hellre grönsaker och frukt i säsong.

– Att duka vackert och originellt behöver inte kosta mycket. Köp till exempel vit fiberduk, samma som potatisodlarna här täcker sina åkrar med på våren, och lägg över bordet. Dekorera med långa rader av spetskål eller med högar av äpplen. Men, ta mycket av varje, då blir det en så mycket härligare effekt, säger Catharina.

Hon pendlar mellan gården på Bjäre och en liten lägenhet i Stockholm, men drömmer om att kunna vara allt mer i sin lada.

– Göran jobbar mest här nere, men jag tycker mycket om att vara här ensam och ­arbeta. För mig är ju ladan den perfekta ateljén. Jag kan sprida ut mig hur mycket som helst, hålla kurser och vi kan fotografera för mina böcker. Här nere finns ett lugn och en frihet jag behöver.