Det fanns ingen återvändo när Bodil satte sig i sin Rover i april år 2000, efter att ha sålt sin bostadsrätt i Stureby och gett bort de flesta möbler och prylar, när hon körde mot den franska Atlantkusten. Då visste inte Bodil att Finistère fanns, eller vad den platsen skulle komma att betyda för henne. Men att hon skulle till Atlantkusten, det visste hon.

I dag är självaste Finistère, huset och platsen ett avslutat kapitel för Bodil. Numera bor hon i en etagelägenhet på två och ett halvt rum, i en stad stor som Linköping med utsikt över Atlanten. Det ena sovrummet räknas inte som eget rum eftersom det är för litet, poängterar Bodil. Hon bor i stort sett på strandpromenaden som skiljer havet från land. Från sina fönster kan hon se hur surfarna kastar sig ut i ­vågorna på sina färggranna brädor och varje dag passerar minst ett tiotal atlantångare utanför. Som en tavla i ständig förändring, för en före detta konstnärselev. Bodil gick nästan ut Konstakademiens femåriga målarlinje men hoppade av när hon väntade barn. Ändå vill hon inte kalla sig konstnär.

– Nej, jag är ingen bildkonstnär. Jag vet vad det innebär att vara det och därför kan jag inte heller kalla mig konstnär. När man vet vad det handlar om, är det svårt att vara amatör.

Väggarna hemma hos Bodil pryds av collage. Där samsas tavlor, både egna och andras, med inramade brev, fina bilder utrivna ur någon tidning – som en uppfordran om något Bodil inte får glömma.

Lägenheten är inredd i dova jordfärger. Fast ­Bodil menar att det inte alls är medvetet.

– Just i dag har jag till exempel en orange duk på mitt bord och en gul kudde i fåtöljen. 

För hon tänker inte alls när hon möblerar. Det får bli som det blir. Och när hon tröttnar på hur det blev, möblerar hon om.

– Hemma hos mig har det nog alltid sett likadant ut var jag än har bott, i sekelskiftslägenhet på Östermalm, i hus i Finistère, i lägenhet i Stureby. Det är samma inglasade minnen på väggarna, mitt första kontrakt, de vackraste bokomslagen, bilder på mina närmaste, mina målningar från  Konstakademien och de fria konstskolorna, mina tavlor från Vietnam – de buddhistiskt lugna som jag köpte i Hanoi, mina enda inköpta konstverk. 

Minst åtta timmar varje dag tillbringar Bodil vid sitt skrivbord, som hon hittade på en loppis i Finistère, och det är också där framför datorn hon sköter sin blogg och skriver sina loggböcker och manus.

Från undervåningen leder en snidad trätrappa upp till rummen på övervåningen som har snedtak, bjälkar och trägolv. Där uppe hittar man ett mindre gästrum och Bodils sovrum.

– Jag sover alltid med öppet fönster så att jag kan lyssna till havet.

För Bodil som växte upp i en by i mellersta Norrlands fjälltrakter, har havet kommit att betyda mycket. Det är något med ljuset och klimatet vid Atlanten som hon tycker mycket om.

Golven på lägenhetens undervåning är kaklade, som de ofta är i franska hus, men Bodil ville ha det mjukt på golvet och blev glad när hon hittade en bra sajt för mattor.

– Man får mattan hemlevererad och samtidigt är man försäkrad om att inga barn har knutit den. Förutom mattor, så är jag också galen i lampor. Särskilt i en mycket vacker, men ganska opraktisk läs- och golvlampa som heter  Berenice. Den slår jag in i silkespapper, wellpapp och kartong vid varje flytt.

Etagelägenheten är sparsmakat inredd. Bodil är barnbarn till möbelformgivare Carl Malmsten, men i hennes hem finns bara en möbel designad av henne farfar, en golvlampa.

– Det har bara blivit så att jag bara har den här lampan, även om vi får familjerabatt. Jag skulle gärna ha en Malmsten fåtölj. Min farmor och farfar hade ett mycket vackert hem, som var mycket fint inrett, inte bara med Malmsten möbler, utan en blandning. Dockskåpsmöblerna som jag lekte med när jag var barn, var alla Malmsten – förmodligen var det modeller.

Det var inte mycket i möbelväg som kom med i flytten från Sverige, förutom böckerna så klart. De är alla noggrant sorterade efter författare, udda – bra böcker, eller efter hur nära de står Bodil – som hennes referensböcker, de måste finnas nära. Böckerna ligger i plastbackar med lock för att inte bli skadade av fukten.

Bodil letar efter den perfekta soffan, men hon har inte hittat den ännu. Så tills hon finner den håller hon tillgodo med två Laminofåtöljer med en tillhörande fotpall beställda och levererade från Sverige. Där i någon av fåtöljerna, eller i sängen, gör hon det hon älskar mest, det hon inte kan leva utan – läser böcker och tidningar.

– Läsningen är en del av mig som jag inte skulle klara mig utan, säger Bodil.