Scenen är så pastoral som den kan bli. Vid horisonten betar vita kor bakom hundraåriga stenmurar.
På båda sidor om grusvägen ligger böljande åkrar och inte synligt men bara en kort cykeltur bort: havet. När bildörren slår igen blir det riktigt tyst, men snart har storstadsöronen vant sig och börjar ta in det finstilta: fågelsång och vinden i gårdens popplar, ”klappret”, som Ingela kallar det.
Familjen Linds kalkstensgård har varit en del av det vackra landskapet sedan 1800-talet. Själva kom de hit för trettio år sedan. Magnus morbror som hade hus i trakten ringde och bad om tips på trevliga människor som kunde ta över en gård som skulle bli till salu.
Vad är det för fel på oss? utbrast Ingela på skoj. På den vägen är det. Ingela blev blixtförälskad, båten såldes och hus köptes. Gården, en gång fattiggård, består av hus, brygghus, lada och växthus.
Med sina olika golvnivåer, kammare, smala trappor och oväntade prång är huset till en början lite labyrintlikt för en nyanländ. Oavsett vilket rum man befinner sig i känns det som om man står mitt i trädgården eller på åkrarna utanför.
Från alla väderstreck tar fönstren in naturen. Länge hade Ingela känslan av att huset tillhörde naturen och bara var till låns om somrarna.
– Man har byggt så bra. Tänkt på vindarna och hur ljuset faller in och byggt därefter. De här husen håller för att återanvändas, säger Ingela.
Ingela och Magnus har följt leklusten när de inrett. Arvegods och antikt blandas med loppisfynd.
Det är gotländskt, asiatiskt och Lindskt – överallt hänger tavlor målade av Ingela. Hon har även målat möbler och väggar. Här på Sudret målar nämligen konstkritikern själv, en väl förborgad hemlighet fram till nu. Här släpper den extremt självkritiska Ingela loss och leker.
– Jag har alltid hållit på att måla och improvisera, men känt att jag är konstkritiker och därför inte kan måla på allvar. Som kritiker blir man väldigt hämmad. På Gotland skriver jag kortpjäser, till och med danser och uppför med vänner. Men det är bara på skoj, det är verkligen på lek. Jag tror att leken är otroligt viktig, därför att man går ur de förlegade roller man tilldelats.
De har renoverat och byggt allt själva. Paret har glasat in verandan, byggt en trappa till övervåningen, uppfört ett växthus, baxat in sten till badrumsinredningen. Magnus och Ingela har provat sig fram och renoveringen har fått ta sin tid. Närmare bestämt trettio år.
– Långsamt har vi lyssnat av huset. Vi har aldrig försökt hålla någon riktigt tjusig standard eller hög finish och jag tycker inte att hus som det här ska ha det heller.
I oktober kommer Ingela Linds bok om Bloomsburygruppen: Leka med modernismen. Virgina Woolf och Bloomsburygruppen (Albert Bonniers förlag). Den färgstarka samlingen intellektuella, konstnärer och författare var drivande inom den engelska modernismen. Virgina Woolf är en av Ingelas favoriter.
Under arbetet med boken upptäckte Ingela till sin häpnad att hon omedvetet planerat och inrett huset och trädgården på Gotland i Bloomsburygruppens anda. Hon känner ett starkt släktskap med deras idéer. Tanken att våga sätta ihop saker på skoj är en typisk Bloomsburyidé som genomsyrar hela huset.
– Det blir väldigt estetiskt. Saker kan komma från jordens alla hörn bara de rimmar med varandra, säger Ingela när vi går in i salen. Där står en Moraklocka som Ingela har målat i nyanser inspirerade av solnedgångarna man ser från rummet, i ett hörn en smått skräckinjagande staty av den hinduiska androgyna apguden Hanuman och så den nya spisen som Magnus byggt. Ingela kallar vardagsrummet kuriosakabinett. Här är nästan alla möbler ärvda och mycket kommer från Indien, ett land dit paret ofta rest.
– När man sätter ihop orientaliska mattor med gammal bondsk gotländsk stil, så visar det sig att de är rätt lika. Det finns hela tiden beröringspunkter. De visuella krockarna blir kickar
På Sudret varvar Ingela skrivande och målande med trädgårdsarbete. En mängd gammaldags rosor, ett växthus med vindruvor och den gamla unika kryddträdgården kräver gröna fingrar och inte så lite grävande.
I sin bok om Bloomsburygruppen skriver hon att deras inredningsestetik i dag, hundra år senare, förmodligen skulle kallas shabby chic .
– Bloomsburygruppen har överraskat mig för att de var så moderna. Jag tror det finns ett otroligt behov i dag av just leken, av skönheten och skönhet kan också vara att våga sätta ihop saker på skoj.
