– Ibland tror jag att jag är färgblind.

Therese Sennerholt

Love is the new black. Det står på en tavla som hänger på väggen hemma hos Therese Sennerholt. Tavlan är hennes eget verk och det säger mycket om både henne och det svartvita och med kärlek inredda hem som hon numera bor i.

Historien började för några år sedan när Therese sökte ny bostad. Valet stod mellan lägenhet och nybyggt radhus i skärgårds­idyllen Gustavsberg. Ett enkelt val kan tyckas. Men inte om man en gång svurit på att aldrig bo i radhus.

På ritningarna var storleken satt till 99 kvadratmeter. Visst, alla hus såg precis likadana ut i området. Men de var välbyggda, det hade hon noterat under sina många expeditioner i området. Med sitt brutna pulpettak och de välutnyttjade utrymmena kändes huset dessutom betydligt större en de utlovade kvadratmetrarna. Det tillsammans med den vackra skärgårdstomten med sina mjukt formade klippor och barrträd gjorde att hon till slut kunde fatta ett beslut.

– I dag kan jag bara konstatera att det var ett riktigt bra val, faktiskt det bästa jag gjort på länge. Huset är inte orimligt stort och det är lättskött. Det bidrar till att jag trivs otroligt bra.

Nu har hon bott här i fem år och hemmet har blivit den lugna fristad som hon eftersträvat. Här kan hon landa, sätta på sig ”fulbrallorna”, höra sina egna tankar och bara vara.

Men eftersom hon kom från ett hus med helt andra ytor fungerade inga av de gamla möblerna i den nya bostaden. De överdimensionerade möblerna ersattes därför med mindre och lättare dito. På temat Rom byggdes inte på en dag har inredningen sakta fått växa fram.

Som bas till möblemanget valde Therese vitmålade väggytor med svarta accenter i form av tapetserade fondväggar här och var. Allt har matchats med svarta, vita och några trärena detaljer.

– Ibland tror jag att jag är färgblind, säger hon.

– Men det är jag naturligtvis inte. Jag trivs faktiskt bäst i svart och vitt. Färger är underbara men jag får min dagliga dos genom mitt yrke. Hemma vill jag ha det rofyllt, säger Therese som stått för formen på flera stora magasin i Sverige, bland annat tidningen Res och inredningsmagasinet Residence.

– Eftersom jag arbetat så mycket med tidningsformgivning är orden viktiga. Det gäller att ge en bra inramning till dem och för mig framträder formen bäst i starka kontraster. Kanske är det en anledning till min vurm för svart och vitt.

Det grafiska ligger hennes hjärta nära. När bästa kompisen Lotta Agaton frågade henne om hon ville formge några citat till hennes då nystartade blogg tvekade inte Therese. Arbetet resulterade i flera olika citattavlor. Nu hänger budskap som I eat cake in bed och Normal people worry me på Thereses väggar.

Men i Gustavsbergshemmet samsas de med verk av förebilder som svenska illustratörerna Liselotte Watkins och Lovisa Burfitt, Klas Fahlén, Maja Sten, Cassandra Rhodin och finska Sanna Annukka. På en av väggarna hänger en stor karta över Los Angeles från Ork Posters.

Illustrationerna har hon blandat med en mängd fotografier, även dessa i svartvitt. Många av fotograferna vars verk nu pryder hennes väggar har hon också samarbetat med under åren. Tillsammans med de svartvita fondtapeterna bildar fotografier och illustrationer en monokrom och lugn mönstermix.

Huset består av två våningar med kök och vardagsrum på nedre botten. På övervåningen har familjens tre medlemmar var sitt rum. Utanför vardagsrumsfönstret på bottenvåningen finns en terrass som är ovanligt insynsskyddad, eftersom radhuslängorna har placerats omlott. Therese har omsorgsfullt valt möbler och även möblerat med tanke på att uteplatsen ska se fin ut inifrån.

– Mitt mål har varit att skapa en bostad som hänger ihop och som känns harmonisk. Genom att se utsidan som en förlängning av insidan tycker jag att hemmet känns mer enhetligt.