När jag hade bestämt färgerna på väggarna kändes det alldeles för snällt med vita lister.

Maria Nordin

Bastu är det ord som inredningsstajlisten Maria Nordin tar till när hon ska beskriva familjens lägenhet innan den renoverades.

– Här var trä överallt, från golv till tak. Jag tror att det verkade avskräckande på många köpare. Men jag såg vad man kunde göra med lägenheten redan vid första besöket.

Hon skrattar åt minnet och beskriver sedan hur tankarna gick innan den 49 kvad­ratmeter stora lägenheten förvandlades till det hem som hon nu är så förtjust i.

Planen var ett skapa en lugn bas med enhetliga golv i hela lägenheten och en genomgående färgskala i de flesta rum. Därför slipades och oljades golven ljusa. Den blågröna färgskalan som hon valt till väggarna kontrasteras av svartmålade lister som ramar in. Det är nästan som om funkislägenheten i Fredhäll vore en målning och de tre familjemedlemmarna det ständigt rörliga motivet.

– När jag hade bestämt färgerna på väggarna kändes det alldeles för snällt med vita lister. Det här var för sex år sedan och när jag berättade att jag ville ha svarta lister skakade de flesta i min omgivning på huvudet. De tyckte att jag var helt galen och såg något hemskt från 80-talet framför sig, berättar Maria.

Var hon fick idén ifrån kan hon inte riktigt svara på. Men i jakten på inspiration till sitt arbete besöker hon många utställningar och hinner plöja en och annan inredningstidning.

– Jag har väl antagligen fångat upp det från en miljö i en film eller inspirerats av ett reportage från en pampig våning. Men jag tycker att svarta lister fungerar även i vår lilla 30-talslägenhet, säger hon.

Fredhäll är en del av Kungsholmen som byggdes på 1930-talet. Temat för området var stad i park och husens arkitektur är typisk för den tiden.

Maria, som tidigare bodde i en lägenhet på Hornsgatan, beskriver den stora skillnad i tystnad och lugn som hon upplevde när hon flyttade hit.

– Innan kände jag inte till området särskilt väl. Men det är underbart att bo här, speciellt med barn. På somrarna har vi nära till bad, vilket är en helt fantastisk känsla när man lever i en stor stad som Stockholm.

Lägenheten andas funkis i alla vrår. Det ljusa hemmet är praktiskt med raka linjer och utan utsmyckning. Det går att gå runt i den, vilket gör att den kännas betydligt större än vad den är.

Någon av de tidigare ägarna har satt upp en vägg i vardagsrummet, där det innan bara var en sovalkov. På så vis har ett sovrum skapats.

– Det lilla minisovrummet är nog en av anledningarna till att vi har kunnat bo kvar så pass länge, säger Maria som blev mamma till Eric för ett och ett halvt år sedan.

De praktiska förvaringsutrymmena är en annan anledning. Förutom garderobssystemet med skjutdörrar i sovrummet finns det ett stort skåp i hallen. Det har blivit Erics eget och den förlängda hallen framför är det utrymme där han oftast håller till när han leker.

Men några förändringar har de gjort sedan Eric kom till världen.

– Vi bytte faktiskt ut några av möblerna till mindre storlek. Bland annat köpte vi ett nytt vardagsrumsbord så att det skulle bli mer golvyta för honom att springa på.

En möbel som tillkommit likt en räddare i nöden är det stora blå skåpet. Det inhand­lades i samband med en övergång från tjock- till platt-tv.

– Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med de platta tv-apparaterna. Visst, de är mindre voluminösa, men den stora svarta fyrkantiga ytan är ju fortfarande lika ful. Mitt krav när den skulle inhandlas var att vi kunde gömma hela tv:n i ett skåp, berättar Maria.

Sagt och gjort, hon och sambon Christer for runt till olika loppisbutiker och antikaffärer och hittade till slut ett som de tyckte om på Erikshjälpen. Skåpet står på höga ben som rymmer den utvalda tv:n perfekt. Från början var det vinrött med guld­dekor men för att passa i den blå bas som Maria valt till hemmet ­målades skåpet om.

– Jag hade redan de blå väggarna men kände att det saknades lite färg. Utifrån de kriterierna valde jag till slut den påfågelsblå tonen till skåpet. Jag misstänker att det är en möbel som kommer att hänga med oss länge.