Alla känner inte att det är lätt att blanda, men för mig kommer det naturligt.

Lars Bolander

Att köpa en 1700-talsgård, dessutom obesedd, är minst sagt ett stort steg. Men det var precis vad Lars Bolander och Nadine Kalachnikoff gjorde för tiotalet år sedan när de hittade annonsen för huset i Vickleby på nätet.

–Det fanns bara en enda bild, så här liten, säger Lars Bolander och måttar upp några kvadratcentimeter med fingrarna.

Dock rådde det knappast någon tvekan om att han skulle känna sig hemma. Banden till trakten är många: han är född i Kalmar, barndomens somrar tillbringades i Mörbylånga och båda hans systrar har hus i närheten.

Ett år av ritningar och renovering tog det innan två av gårdens tre hus byggts ihop. I det rum mellan dem som blivit en andra hall är övre delen av yttergaveln kvar. Intrycket är storslaget med åtta meter i takhöjd och en stentrappa som leder upp till vardags­rummet.

I öppningen mellan rummen står två vridna pelare, ursprungligen från en tysk kyrka. Och just pelare är ett inslag som ofta finns med i Lars Bolanders inredningar.

– De ger en viss struktur. Men det är viktigt hur man ljussätter dem, gärna en spotlight bakom om de står i ett hörn.

Mellan det här pelarparet tronar en gustaviansk baljsoffa vid ett bord omgärdat av karmstolar och en och annan fåtölj.

Rummets andra dörröppning mynnar ut i köket. Mellan fönstren ut mot trädgården är väggarna klädda med bokhyllor och i fönstersmygarna finns bänkar med mjuka dynor att sjunka ner på. Böcker är viktigt i inredning, tycker Lars Bolander.

– Det ger en ombonad känsla. I vårt kök i Palm Beach har vi omkring 500 kokböcker. Köket är förresten väldigt viktigt i sig också, jag gillar att laga mat, säger han.

Också i sovrummen är nyckelordet ombonat. Väggar och sänggavlar är klädda i textlier. Under stora sovrummet ligger badrummet, där guldprydda ikoner hänger ovanför badkaret.

Runt om i huset finns foton, byster, prydnadsföremål och bildkonst. Motiv och stilar varierar. Ändå känns det inte plottrigt, snarare genomarbetat. Äldre landskapsvyer och tecknade porträtt blandas med plötsligt uppdykande skulpturer av myror modell större – eller ett par mopsar i stentrappan.

– Alla känner inte att det är lätt att blanda, men för mig kommer det naturligt, säger Lars Bolander.

Den gustavianska stilen var länge hans ­favoritepok i möbeldesign.

– Nu är jag mer inne på 1950- och 60-tal, men även 20-talet. Och där är ju de danska designerna bäst. Men även Malmsten började ju då, och Josef Frank.

Stora namn har avlöst varandra genom Lars Bolanders karriär. Han studerade för Carl Malmsten på Capellagården dit han sökt sig efter att inredningsintresset väckts på Konstfack i Stockholm. Från köksfönstret har man utsikt över skolans örtagård. Under några år i London jobbade Lars sedan för Gaby Schreiber, känd bland annat för inredningar av Boeingflygplan, och därefter för fotografen Gunther Sachs.

Från det att paret Bolander-Kalachnikoff slog sig ner i USA har de, parallellt med inredningsverksamheten, drivit en cateringfirma och flera antikbutiker. I dag har de en butik i New York och en i Palm Beach, Florida, där de också bor större delen av året.

För ett drygt år sedan gav Lars Bolander tillsammans med Heather Smith Mac­Isaacs ut boken Lars Bolanders Scandinavian design. Ytterligare en bok är på gång, liksom en egendesignad möbelkollektion. Kanske inte en överraskning att Lars Bolander själv kallar sig för lättinspirerad.

– Men det måste finnas en entusiasm inför vad som kan hända på en plats. Spänningen i det hela, att skapa ett nytt sätt att leva. Det är därför jag inte heller har något emot att bo på olika ställen i världen.

Huset på Öland är dock främst en plats för rekreation och avslappning.

– Det är skönt att komma helt ifrån den amerikanska stämningen och till livet här.

I en av de många intervjuer som gjorts med Lars Bolander berättas att huset går under namnet Might-as-Well (ungefär ”kan lika gärna”). Han får frågan om var namnet kommer ifrån, skrattar till och förklarar:

– Både när vi skulle köpa det och när vi skulle inreda det sa jag ”we might as well buy it” och ”we might as well get the big stove”, och så vidare. Så det fick heta så.