Det första man möter när man kliver över tröskeln till Micke Beckers vindsvåning är hyllor fulla av solglasögon. Ovanför hänger olika hattar och kring halsen på en gigantisk träfågel sjalar och halsband.

– Jag är en riktig ekorre, samlar på allt. Det finns inte en sak i det här hemmet som jag inte tycker om och som inte har en historia, säger Micke Becker.

I 25 år bodde han i en etta på Östermalm, så fick han ärva lite pengar, köpte sig en bostadsrättstvåa som ledde till vindsvåningen norr om Odenplan där han nu har bott i sju år.

– Den är 120 kvadratmeter, har en öppen planlösning och passar mig perfekt. Men den var jäkligt svår att möblera. Jag var så ivrig att jag köpte en massa möbler innan jag hade flyttat in och det mesta passade inte, säger Micke och tar oss med ut på terrassen med utsikt över Vasastan i riktning mot den gamla slottsliknande vattenreservoaren på toppen av Vanadislunden.

Här ute kan han lapa sol ostört, till och med naken, under de ljusa timmar han inte sover. När andra går och lägger sig, går Micke till jobbet. Och när andra vaknar, kryper han in och somnar sött i sitt sovrum med knallrött överkast och mörka väggar. Han älskar sitt jobb trots att det innebär att vara uppe i princip hela nätterna, sex dagar i veckan. Just nu är han inne i en mycket intensiv period eftersom han precis har öppnat en ny nattklubb på Blasieholmen.

– Jag har inga problem med att arbeta om natten och jag har alltid trivts med mycket folk omkring mig. Älskar dans, musik och människor, säger Micke.

För att orka med sitt nattsudd behöver han lugn och harmoni när han är ledig. Här uppe lever han nästan avskiljd från resten av världen. Från de höga smala takfönstren syns bara himlen och det är förvånansvärt tyst. Här kan han vila och mysa. Och mysigt är det, trots de ganska vågade färgvalen. En vägg i svart glas, stora målningar med kraftfulla motiv och ett vitt high tech-kök med hög bardisk. Den som vill kan dyka direkt från disken ner i tv-hörnan med massor av mjuka kuddar.

– Jag vill verkligen att jag och mina vänner ska kunna ”ligga” framför tv:n. Inte sitta stelt i en obekväm soffa, säger Micke.

Inredningen är egen, en bohemisk blandning av art déco som möter la dolce vita. Inte så konstigt med tanke på att Micke är känd som mannen som går mot strömmen.

– Sådan har jag alltid varit. Jag klarar inte av att kopiera. Det går bara inte. Jag måste följa mitt eget hjärta. Ibland går det åt skogen, men det leder alltid vidare. Jag tycker det är jättefint med minimalismen, men jag kan inte ha det så.

I lägenheten finns också buddhistiska och andliga inslag, köpta på resor världen över, vilka kanske några minns från tv-serien Baker and Becker som gick för några år sedan. Då åkte Micke tillsammans med vännen Mark Baker till storstäder som Las Vegas, Bangkok och New York och vältrade sig i lyx. Men glamour är egentligen inte viktigast för Micke. Det är möten med människor av alla sorter, rik som fattig, som driver honom.

– Jag tror på att sprida vänlighet och kärlek. Det kan man alltid göra, inte minst på en nattklubb. Jag tycker om att få människor att känna sig välkomna, att trivas och ha roligt. Som man sår får man skörda, säger han.

Stockholms nattliv upptäckte han som tonåring när han började åka in till stan från Solna tillsammans med kompisar och köa till dåtidens heta ställen.

– Det var tjejerna som drog. Vilken fantastisk värld att upptäcka för en lantis, berättar Micke.

Efter massor av olika arbeten som brevbärare, moppebud och en karriär i klädbranschen på Stockholms dåvarande Carnaby Street, Gamla Brogatan, hamnade Micke i New York. När han kom hem blev klubbvärlden hans arbetsplats. Med sig i bagaget tog han det så kallade pointersystemet där en dörrvakt väljer vilka som kommer in.

– Egentligen gillar jag det inte alls, för jag tror på blandningar, men å andra sidan kan det vara viktigt om man vill skapa en speciell stil. Lika barn leka bäst, typ. Fast på mitt drömställe kan en 20-åring dansa med en 70-åring.

Hans första stora nattklubbssuccé blev Trash bar. Efter år av disco förstod Micke att många längtade efter hårdrock som Nirvana, Pearl Jam och Red hot Chili Peppers. Vid bardisken trängdes modeller med medlemmar ur Hells Angels.

– Det var klockrent. Musiken var den gemensamma nämnaren som fick människor som aldrig annars skulle träffas att mötas, berättar Micke.

Många förknippar annars Micke Becker med Spy Bar. Klubben levde en tynande tillvaro när han tog över, målade väggarna blå och fick unga gallerister som Charlotte Lund och Andréhn-Schiptjenko att hänga konst. I nio år var det Mickes arbetsplats.

Trots många år i Stockholms nattliv ser han oförskämt fräsch ut.

– Jag är inte drogliberal, tvärtom. Under 80-talet hade jag en period då jag testade allt möjligt, men jag blev introvert och det gillade jag inte. Jag är ju en extrovert och positiv person. Därför lade jag av, berättar Micke.

Den i världen som betyder allra mest för Micke Becker är ingen kändis. Det är mamma Aranka.

– Jag är älskar min mamma. Hon har lärt mig allt. Vi umgås så mycket vi kan. Jag åker ofta hem till henne och äter gulasch och annan ungersk husmanskost, hon kommer från Ungern. Snart fyller hon 87 och jag funderar på att ta henne till Paris.

Solen sjunker snabbt och ljuset från takterrassen flödar inte längre över golvens stora orientaliska mattor som Micke ropat in på auktion. Och än sover de afrikanska Malawifiskarna i det stora vägginbyggda akvariet. De är nattdjur precis som Micke.

– De sprider lugn. Ett tag fick jag för mig att det var djurplågeri, men på Akvarieleasing berättade de att de även i vilt tillstånd lever på en mycket liten yta, säger Micke och drar den svarta baskern ner mot vänster öga.

Han sveper en lika svart sjal runt halsen och springer ner för trapporna. Dags för träning innan nattpasset börjar.