Det bästa med koloniträdgårdar är att man kan hänga över staketet och glo nästan hur mycket man vill. Kanske också ställa frågor. Mitt favorithäng heter Söderbrunn, är 105 år gammalt och därmed Stockholms äldsta koloniområde.

Förra sommaren tog jag mig en runda. Njöt av storblommiga pioner, frisk grönska och jordiga tanter och farbröder. Jag ramlar på en trädgård som ser ut att ha legat där i exakt 105 år. Knotiga stammar, solstekt grus, vittrat tegel … Märkligt! Hur har jag kunnat missa den?

Och vilken färgsättning! Så otrendig och originell. Mörkrosa, eller kanske cerise, tillsammans med svart. Till det en liten mörkgrå kolonistuga på sex kvadratmeter med ilsket turkos dörr. Sedan upptäcker jag den sinnrika pergolan, vars sittplats är en hängande divan stor som en dubbelsäng.

Vems är trädgården? Hur kom den hit? Jag hittar en granne som kan berätta att kolonisten heter Hanna Svanerud och är industriformgivare.

Aha, det förklarar hängdivanen. Krävs en tekniskt tänkande människa för sådana lösningar. Jag ringer till Hanna och vi stämmer träff på lotten:

– Jag har haft den i fem år, säger hon. När jag fick lotten visste jag ingenting om trädgård. Men jag blev störtförälskad i den, läste allt jag kom åt och frågade grannarna mycket.

Stolt tillägger hon:

– Allt har jag gjort med mina egna händer: stenläggningar, grävning, byggen… Är man singelflicka får man klara det själv.

Å andra sidan gjorde hon det inte lätt för sig. Det är inte bara hängdivanen som är avancerad. Framför huset ligger en sunken garden, facktermen för en nedsänkt trädgård. Det är en stenlagd yta med plats för många terrakottakrukor, liten sittplats och viktigast av allt – en köksträdgård. Den består av höga odlingsbäddar kantade med träramar. Ett par av dem fungerar som drivbänkar med spröjsade fönster ovanpå.

Så djärvt att i en trädgård som först och främst är en lustträdgård placera köksträdgården i högsätet. Men den skämmer sannerligen inte. Sallat, mangold, squash och andra nyttoväxter bidrar inte bara med mat utan också med frodig grönska. Dessutom är ramarna med spröjsade fönster behändiga och snygga.

Till vardags formger Hanna allt från skrivare och mobiler till busskarosser. Men i trädgården är hon först och främst romantisk.

– Min dröm var inte en minimalistisk trädgård, utan en patinerad italiensk trädgård. Jag har bott i Italien och sökte essensen i den italienska trädgården: det soltorra mot skuggan under trädkronorna, det prydligt klippta mot det yviga, ljuset som silar genom bladverket, de starka färgerna, terrakottakrukorna.

Nu är det ju inte så lätt att skapa en italiensk täppa i svenskt klimat. Särskilt inte om man saknar möjlighet att vinterförvara olivträd och citrusträd. Hanna fick söka växter som klarar en svensk vinter men ändå har ett exotiskt uttryck.

Som inhoppare för olivträdet valde hon havtorn, som hon formklippt till ett ”Nordens olivträd”. Rönnsumaken behövde hon inte hitta någon ersättare för, den trivs även här. Värre var det med pinjeträdet. Det fick duga med en bergtall i terrakottakruka. Bougainvillea ersätts av klematis som har ett liknande växtsätt.

Direkt från Medelhavet kommer i alla fall den vita Venusstatyn placerad i centrum av den runda, tegeltäckta Venusplatsen.

– Jag släpade hem den för 15 år sedan. Nu har den äntligen hittat sin plats.