Det dammar från gruset vid vägens slut där villan ligger inbäddad i grönska bakom en vit mur och höga trägrindar, varav de sistnämnda står välkomnande öppna. Trädgården sträcker sig runt hela huset och rymmer pool, gräsmattor och ett prunkande trädgårdsland. Bland palmer, olivträd, höga rosamarinbuskar, hav av lavendel och ett gigantiskt änglatrumpetträd står även en tre meter hög björk – en påminnelse om Sverige.

Den vita villan har flera entréer och uterum som gör att känslan av inne- och utomhusliv flyter samman. Och med Sardiniens klimat är det oftast fritt fram att låta såväl fönster som dörrar stå öppna dygnet runt med fri passage mellan villa och trädgård.

Huvudentrén leder in till den stora salen med synliga takbjälkar som noggrant valts ut och hämtats i skogarna inåt landet på ön. Golvplankorna av ek hittade Cia och hennes man Stefano i ett gammalt rivningshus som en gång varit ett stall.

– De flesta här tyckte att gammalt är fult, men när vi väl hade fått bort alla spikar och all hönsskit från plankorna och slipat ner dem några centimeter kunde de se skönheten, säger Cia.

I den stora salen samsas vardagsrum, kök, matplats och, några trappsteg upp, ett kontor. Den öppna planlösningen skiljer sig markant från det traditionellt sardiska byggsättet, och den lösningen var en av anledningarna till att det skar sig rejält mellan Cia och arkitekten redan från start.

– Han ville att jag skulle tänka ut vilka gardiner jag ville ha medan jag frågade hur han hade tänkt sig att lösa dräneringen. Vi var som två olika planeter på kollisionskurs och dessutom hade vi språksvårigheter, säger hon.

Kvinnor som snickrar och murar hör inte till vanligheterna på Sardinien, där det fortfarande är männen som styr och ställer.

Även med snickaren blev det bråk.

– När jag ville ha utåtgående fönster sa han ”nä, nä så gör vi inte här”, då skaffade vi en ny snickare. Men när jag kom tillbaka efter en turné med mitt band visade det sig att han hade blivit skjuten i foten. Så jag blev tvungen att lära mig mycket själv. Det var inte vad jag hade drömt om, och ibland har jag gjort fel, och gör fortfarande. Men hellre fel och gratis än fel och något man dessutom måste betala för, säger Cia och berättar att hon lärt sig om snickeri från böcker och Google.

Den öppna spisen är ett exempel på Cias händighet. Hon har även tillverkat gjutformar, målat, dränerat, putsat, slipat och murat. En trappa ner, där hela våningen utgörs av en verkstad, har hon byggt in ett udda fönster – modell större – där man kan se benen på dem som badar ute i poolen.

– Först hade vi lokala hantverkare som skulle sätta dit fönstret och när de misslyckades kom några experter från Milano. Men det fungerade inte heller och till sist fick jag läsa mig till hur det skulle vara och göra det själv, säger Cia och erkänner att hon både grät, svor och tänkte att ”Jag ska inte behöva lära mig det här. Det är inte min uppgift!”.

Kvinnor som snickrar och murar hör inte till vanligheterna på Sardinien, där det fortfarande är männen som styr och ställer. Cias hantverkskonster möttes därför av både skepsis och stor förundran.

– Alla tyckte att jag var väldigt, väldigt konstig som byggde hus. I början när jag skulle handla material gick männen i byggkläder förbi mig i kön, och när jag kom fram hänvisades jag till verktyg med blommor på. Och när jag skulle hjälpa en hantverkare med skorstenen här hemma bad han mig om ”den där med två ben och en klump upptill”. Jaha, sa jag, är det hovtången du menar? Nu har de flesta förstått att jag vet vad jag pratar om.

Cia har även snickrat en del möbler, men det mesta är sådant som hon fraktat med sig från Sverige. Annat är arv från svärfars läkarmottagning – som det gamla medicinskåpet. Skrivbordet på kontoret är tillverkat av underredet till en gammal projektor.

– Möblerna som fanns att köpa här på Sardinien vill jag inte ha, de var antingen för fula eller för dyra. Tack och lov har det ändrats en hel del nu. Den här lilla pallen är sardisk, och den passar ju bra för folk av vår storlek, säger hon.

Även om Cia nu för tiden ägnar mest tid åt sin och Stefanos bokhandel så är musiken fortfarande en del av hennes liv. Kontoret rymmer såväl piano som gitarrer och ett gammalt munspel – och alla används då och då.

Till huset hör också badrum, sovrum, gästrum och en liten lägenhet med separat ingång för gästande vänner, familj och släkt. Allt inrett à la Cia i en kombination av hemsnickrat, ärvt och en gnutta nostalgi. I gästlägenheten hänger exempelvis en gammal svensk skolaffisch, en bröllopspresent från före detta pojkvännen och bandkollegan Henrik Schyffert.

Idén att en dag bli helt klar och ha ”ett färdigt hem” har Cia helt gett upp.

– Jag ser mitt hem som en levande organism och mår bäst av att ha projekt på gång hela tiden. Jag ser projekten som ett bevis på att jag fortfarande lever och drömmer, säger hon och tillägger att ett hem är till för att levas i, inte för att visas upp.

Cia har nu bott på Sardinien i över femton år och känner sig väl hemmastadd som öbo. Med jämna mellanrum gästspelar hon i Stockholm, både för att träffa släkt och vänner men också för att jobba, som exempelvis förra sommaren när hon gjorde radioprogrammet Sommarmorgon tillsammans med Martina Haag.

– Ibland kan jag längta till ljudet och lukten i Stockholms tunnelbana, ljuset, folket, dofterna … Och när jag är hemma köper jag kavring, saltgodis och leverpastej. Och ostkaka och älgkorv. Sådant som jag bara åt ibland när jag bodde i Sverige blir nu till en fest.

När hon har varit i Stockholm ett tag längtar hon tillbaka hem till Sardinien, och vice versa. Och det lär dröja innan hon betraktas som sard i sardernas ögon.

– För 350 år sedan planterades det in eukalyptus på Sardinien och det morras det fortfarande om, att det minsann inte är ett sardiskt träd. Då kan man ju undra när jag ska räknas som sard, på riktigt?