Att vi befinner oss på den larmande Hornsgatan märks inte när vi är uppe i paret Möllgårds lägenhet på fjärde våningen. Här råder ett förvånansvärt lugn. De krav som Vicki Möllgård och hennes man Lars hade när de sökte nytt boende 2003 var att lägenheten skulle ligga på Södermalm i ett gammalt hus, och att den skulle ha ett rymligt rum för stora middagar. Dessutom ville Lars att det skulle finnas ett träd utanför fönstret så att de kunde se årstidsväxlingarna.

– Den här lägenheten uppfyller alla våra krav, förutom att den vackra lönnen som fanns när vi flyttade hit, sågades ner efter ett tag, säger Vicki lite bittert.

Inga större renoveringar krävdes, men alla tak och väggar målades om och golven slipades och såpades. Det turkosa köksgolvet överraskar. Den glada och lite fräcka färgen leder tankarna till sommar och Medelhav.

– Jag såg en reklambild i en tidning och himlen på bilden hade en så härlig turkos färg att jag tog med den till färgaffären och bad dem blanda ihop just den kulören, säger Vicki.

Hon berättar att köket är det rum som hon trivs bäst i. Och, medger hon, om hon inte hade haft en man som anser att den glada tapeten och det färgstarka golvet räcker alldeles utmärkt för att skapa glädje och liv, hade hon förmodligen tagit ut svängarna ännu mer.

Vickis inredningsstil följer nästan slaviskt 1950- och 1970-tal, paketerad i en sekelskiftslägenhet och med inslag av nutid.

– Jag gillar att de båda årtiondena är så typiska för sin tid och att de bär på en tydlig svensk designhistoria. 1970-talets karaktäristiskt varma färger i kontrast mot 1950-talets kyligare färger skapar en skön dynamik, säger Vicki och tillägger att hon dras till rena, stiliserade former och mönster.

Hon låter ofta ett eller två dominanta föremål diktera hur resten av rummet ska se ut. Därefter länkar hon ihop rummet med hjälp av former, färger och mönster. I vardagsrummet, som utgör den största ytan i hemmet, har hon till exempel utgått ifrån den röd-orange-rosa ryamattan och en medaljongmönstrad tapet som inte känns som den mest lättmatchade.

Vicki berättar också att hon har låtit ryamattans färg komma igen i flera av detaljerna, inte minst på kuddarnas tyger som flera bär hennes egna mönster.

– Jag tycker inte att det gör något att man blandar olika mönster, blommigt mot randigt till exempel. Men jag ser alltid till att länka ihop de olika mönstren färgmässigt. Och när jag väljer att utgå ifrån en viss färg, exempelvis blått, använder jag aldrig samma blåa färg på andra prylar i rummet. I stället låter jag en detalj dra åt det blåröda hållet och en annan åt det blågröna.

För en textildesigner är det kanske ingen tuff match att länka ihop ett rum med färger, men Vicki är övertygad om att vem som helst kan fixa det med lite kunskap och träning.

Sedan tre år tillbaka har hon valt att arbeta hemifrån.

– Det enda som kan vara en nackdel med att kombinera hem och arbetsplats är att det kan bli lite ensamt emellanåt. Dessutom kan jag känna mig begränsad i mitt skapande. Eftersom golvet

är flera hundra år gammalt kan jag inte kladda med färger som jag vill, säger hon och beskriver sin arbetsmiljö som inbjudande, funktionell och levande.

Vicki vill ha stora arbetsytor så att hon kan ­sprida ut sig. En viktig plats i rummet är ”the moodboard” – inspirationstavlan med skisser och urklipp. Intresset för färg och form har Vicki fått från sin pappa som själv ritade Vickis barndomshem. Och precis som sin far tycker hon om att skapa sina egna möbler och lämna avtryck.

Vicki och hennes man bjuder ofta hem vänner och den finaste komplimang de har fått är: ”Så fridfullt ni har det”. Hon vill att hemmet ska kännas som en värmekälla. Inredningen består främst av begagnade och egenhändigtgjorda möbler.

Vicki kan ibland reagera över den inredningshysteri som råder:

– I dag lägger vi ner mycket tid, engagemang och pengar på att skapa våra hem så vi luras att tro att vår identitet bara sitter i hemmet. Vi är ängsliga för att göra fel och det är lätt att tappa bort sig själv i hysterin. Jag anser att i grund och botten är det inte färg, form och mönster som skapar hemmet. Det tror jag i stället att möten och människor gör.