I en glänta, omringat av enar, har arkitektparet Hans Murman och Ulla Alberts gömt sitt lilla sommarnöje. Eller, försökt gömma i alla fall. För även om huset är avsett att inte märkas så gör det precis det. Enbuskhuset – eller Juniper house som det kallas internationellt – har varit nominerat till ett flertal arkitekturpriser och uppmärksammats världen över; i böcker, tidskrifter och tv-program. Och allting började med den här tomten och enarna som dominerar platsen.

Ulla Alberts har sedan barnsben tillbringat somrarna i Katthammarsvik på Gotland. Hennes mormor och morfar kom över en tomt här någon gång på 1940-talet. Därefter köpte Ullas föräldrar marken intill och sedan har hela familjen styckat upp den sinsemellan och successivt byggt upp en liten koloni på området.

– Mina syskon och deras familjer bor i husen intill så vi lever som i ett halvkollektiv; vi kan springa mellan husen lite som vi vill – det har sin charm, säger Ulla.

När hon och maken, Hans Murman, var ett nyblivet par kom de hit på somrarna och bodde i en liten friggebod på åtta kvadratmeter med utekök.

– Vi kallade det för Lillet och vi trivdes rätt bra där. Men i samband med att vi väntade vårt första barn kände vi ett växande behov efter något större och mer privat, säger Hans.

Av Ullas mor hade de fått den del av tomten där enarna huserade i klunga.

– Vi gillar enarna och ville bevara så många som möjligt, så vi började fundera på hur vi skulle kunna bygga ett hus i gläntan utan att fälla för många träd. Vi behövde inte så stor boyta; bara någonstans att sova, laga mat och ett rum för våra barn – vi är ju ändå mestadels utomhus när vi är här, säger Hans.

Tanken med huset är att det inte ska finnas några gränser mellan ute och inne.

Paret var tidigt överens om att bygga ett trähus. Planlösningen föll också snabbt på plats. Men det stora kruxet var hur fasaden skulle se ut – och vad den skulle signalera till omgivningen.

– Vi funderade många varv, bollade fram och tillbaka. Vi ville inte ha ett svart hus för det kändes för arkitektigt, och ett rött hus med vita knutar kändes lite väl enkelt. Så vi insåg att vi hade ett problem att lösa och det var så den kreativa processen tog fart, berättar Hans.

Bara en bit bort från deras tomt ligger en gammal byggnad som är helt täckt i murgröna. Och det var den prunkande fasaden som inspirerade dem till att kamouflera in sitt hus bland enarna. Genom en tryckteknik som de använt i ett tidigare inredningsprojekt föddes idén om att omgärda huset med en 35 meter lång halvtransparant väv av nätvinyl och på den trycka ett storbildsmotiv på enarna.

– På så sätt kunde vi skapa en illusion av att träden fick leva vidare på samma plats. Spontant kändes det som en kul och finurlig idé men vi tvekade en tid innan vi valde att genomföra den, säger Ulla.

Så när beslutet äntligen fått mogna fram tog Hans sin Hasselbladskamera och fotograferade enarna strax innan de skulle fällas. Själva byggprocessen avklarades på en sommar. Projektet skapade arbetstillfällen för hela släkten.

– Mina syskonbarn hade inga sommarjobb den sommaren så de fick hjälpa till att snickra ihop huset. Tack vare utförliga ritningar, förkapat virke och tydliga direktiv från oss klarade ungdomarna uppgiften med bravur, säger Ulla.

Huset stod färdigt hösten 2005 och under sommarmånaderna som passerat sedan dess har Ulla, Hans och deras två söner bott in sig på sina 50 kvadratmeter.

– Det är ett utpräglat sommarhus så vi lever ett väldigt enkelt liv här. Vi valde att inte bygga något badrum; vi duschar utomhus eller går ner och badar i havet, och på kvällarna bastar vi i vår portabla bastu, säger Hans.

Huset har två uteplatser för olika ändamål; en privat på morgonen och en social på kvällen. Den privata uteplatsen har utformats som en atriumgård på baksidan av huset och är insynsskyddad medan trädäcket på framsidan är ansiktet utåt mot de nära besläktade grannarna. När man öppnar upp den skjutbara glasväggen blir det som att köket glider ut i klorofyllen. Den här effekten är en väl genomtänkt detalj: trädäcket utanför är byggt med millimeterprecision i samma nivå som köksgolvet och karmen är nedfälld i golvet för att undvika en synlig tröskel mellan ute och inne.

– Tanken med huset är att det inte ska finnas några gränser mellan ute och inne och att köket ska flyta ut i naturen och vice versa. Vi kan sitta vid köksbordet och ändå få känslan av att vi är utomhus, menar Ulla.

Trots husets anspråkslöshet och diskreta tillvaro har det alltså lyckats påkalla uppmärksamhet inom arkitekturvärlden: 2008 blev det nominerat till House of the year på World architecture festival i Barcelona och samma år var projektet nominerat till Svenska träpriset. I våras figurerade enbuskhuset i tv-programmet Hustoppen där det tilldelades en hedersam andra plats av juryn som bestod av Gert Wingårdh, Thomas Sandell och Carouschka Streijffert.

– För oss har det varit viktigt att huset inte ska uppfattas som något effektsökeri utan som en länk mellan arkitektur och natur, och med tanke på all den positiva respons vi mottagit känns det som vi lyckats nå ut med vårt budskap, säger Hans.

Nu finns planer på att börja sälja typhus inspirerade av Juniper house.

– Det här var inget vi hade planerat från början, men det ena har lett till det andra, säger Hans.

Till vardags bor familjen Murman/Alberts i Stockholm där Hans och Ulla är verksamma på Murman arkitekter. Att de också är arbetskollegor ser de enbart som något positivt.

– När vi byggde Juniper house så kunde vi ha en professionell inställning till projektet. Det gör att det inte blir så laddat om vi har olika åsikter om saker och ting. Vi har en ömsesidig respekt för varandra, säger Ulla och Hans nickar instämmande.