Lugn råder i Cityvåningen. Det är utmejslat och stilfullt. Plötsligt tornar en jättelik röd myrslok i metallnät upp sig. Och i en hall står ett rött Kinaskåp som inte riktigt passar in – men ändå gör det.

– Om allt matchade skulle jag bli tokig. Perfekta hem ger inget utrymme att göra fel. Jag gillar det som är lekfullt. Om man inte kan slappna av i ett hem blir det inte trivsamt, säger Kadi Harjak.

Just den röda myrsloken är ett exempel på något som Kadi tycker är fulsnyggt.

– Myrslokens kropp är helt ur balans. Tänkte att ett sådant djur är bra för att skydda hemmet mot onda andar. Men när jag beställde den hade jag inte tänkt att den skulle vara i naturlig storlek.

Som skjutna ur en kanon störtar Weimaranerna Mina och Indy in i vardagsrummet. Hundarna är som två levande vackra skulpturer. Men deras betydelse för hemmet är av ett helt annat slag.

– Jag är lite manisk av mig och skulle lätt kunna jobba dygnet runt. Hundarna behövs för mitt mentala välbefinnande. På senare år har vi börjat jaga med dem, vilket kräver fullkomlig närvaro och koncentration i stunden.

Familjen Harjak/Månsson flyttade till lägenheten när dottern Lisa, i dag 16 år, var en månad gammal. Cityläget till trots är det lummighet som präglar utsikten och det händer ofta att det flyger in fåglar genom fönstren. I början av 2000-talet ombildades huset från hyres- till bostadsrätt och för ett par år sedan kunde de köpa loss grannlägenheten och skapa ett större hem. Enhetligt svartlutade golv blev ett sätt att binda ihop lägenheterna.

– Det är ett trick för att skapa en helhet. Här var en mängd olika golv. Vi lade i stället in trägolv överallt och så behandlade vi golven så att de fick samma nyans.

Efter att tidigare ha bott i gamla lägenheter med högt i tak var det en utmaning att inreda där takhöjden var av standardiserad 80-talsmodell.

– Knepet är låga möbler. Soffor, bord och sängar är alla golvnära för att ge en illusion av takhöjd. Stora mattor är en annan sak som skapar ett rum i rummet, säger Kadi.

Inredning kan fascinera, locka fram skratt eller beröra, precis som konst eller musik.

Det var kärlek som fick Kadi att flytta från Estland till Sverige för 20 år sedan. Väl här gjorde hon verklighet av drömmen att ägna sig åt något kreativt och gick en grundläggande konstutbildning där intresset för skulptur och form fördjupades.

– Där lärde jag mig att se form på ett annorlunda sätt. Att ifrågasätta det förutbestämda. Se väsen i saker. För många av mina klasskamrater handlade konst om att provocera. Men jag är praktiskt lagd och hade under min uppväxt i en Sovjetstat upplevt det hemska på riktigt, så jag behövde inte hävda mig på det sättet.

Form i form av inredning och design lockade och först var hon inne på att studera vidare till formgivare.

– Så dök det upp ett jobb på NK inredning. Och där fanns att göra så jag blev kvar. Efterhand blev jag delägare och så småningom dök chansen upp att ta över.

I Kadis hem syns hennes filosofi tydligt. Design gränsande till konst är det som fångar hennes intresse.

– I Sverige är det populärt med inredning, stil och trender. Många är ängsliga, följer normen och det är viktigt att saker är ”godkända”. Jag efterlyser mer substans och tidlös kvalitet.

Det är europeisk samtida form som dominerar hemmet. Men mitt i alltihop bryts stilen av med en ärvd allmogebyrå som står bakom Patricia Urquiolas futuristiska soffa Silver Lake.

– Byrån var min man Torbjörns morfars. Det man tycker om ska man omge sig med. Jag blandar olika träslag och stilar.

Kadi gillar att blanda material, gärna kontrasterande blankt mot torrt, som hon beskriver det.

– Det måste finnas en spänning. Det finns inga rätt och fel, jag går bara på känsla. Dock strävar jag efter ett slags rofylld balans när jag inreder.

År 2007 gick Kadis föräldrar bort och hon åkte till Estland och ”avvecklade två liv”.

– Det blev tydligt för mig att jag aldrig vill utsätta min dotter för att behöva slänga så mycket. Hellre färre saker som håller och kan leva vidare. Det som varit mina favoritsaker kan älskas av någon annan.

I och med sitt företag har Kadi naturligtvis tillgång till många vackra ting.

– Men jag håller inte på så mycket här hemma. När något behöver bytas ut väntar jag tills jag hittar möbeln som ”talar till mig”.

Så var det med Urquiolasoffan i vardagsrummet och så var det med Piet Hein Eek-bordet i återvunna träbitar.

– Vi hade jobbat med Piet Hein Eek i tre år. Plötsligt en dag när jag packade upp ett av hans bord visste jag att det var ”bordet”.

Visst händer det att Kadi ändrar detaljer eller får habegär. Men hon försöker att praktisera en-in-en-ut-principen.

– Jag faller för okomplicerade och ärliga material som trä, sten, metaller och keramik.

I sitt jobb träffar hon många formgivare vilket gör att hon lär känna deras signum.

– När man hittar det som är unikt för en formgivare får deras möbler en personlighet. Här hemma känns det som att jag omgivit mig med en samling personligheter, säger Kadi.

Hon menar att inredning kan fascinera, locka fram skratt eller beröra, precis som konst eller musik.

– Johann Sebastian Hänels fotografi på mannen som tänkt sig att bada ger mig glädje varje dag. Jag tänker ofta på hur trumpen han ser ut.

Väggarna i de stora allrummen är vita. Men i sovrum gillar Kadi att det är en ton.

– Många tycker det är tråkigt med vita väggar. Men jag vill inte att väggfärgen ska dirigera vilken typ av konst eller detaljer man ska kunna ha. Ljusa väggar ger ljus. Färgskalan för övrigt går i jordiga och mustiga toner och så någon roströd ton.

Ett hem ska vara bekräftande för dem som bor där. Viktigt för Kadi är också att det ska vara välkomnande för gäster i olika åldrar. Kadi talar om hur hon ser att vissa möbler i ett hem utvecklas till nyckelpjäser. Hos henne är det de bulliga Cadaquesfåtöljerna, PK-fåtöljen, Urquiolasoffan och Piet Hein Eek-bordet. Men samtidigt är inga av möblerna så viktiga att hon inte skulle kunna leva utan dem.

– När jag kom hit till Sverige hade jag ingenting, förutom en resväska med kläder. För mig handlar ett hem inte om möbler. Det handlar om känslan att detta är ”hemma”.