En brant stig slingrar sig genom en vildvuxen trädgård upp till familjen Sunnemarks hus. Här på en av Lidingös kullar, precis där vägen tar slut och skogen tar vid, stod Giuditta och Per Sunnemark för första gången en kall höstdag för 15 år sedan. På tomten stod då vad Giuditta beskriver som en skokartong med potential. De blev förälskade i platsen och eftersom Giuditta var höggravid och de letat hus i flera år, var det dags att slå sig till ro. Men så mycket ro blev det dock inte.
– I backspegeln var det hela lite komiskt. Att kasta sig in i ett renoveringsobjekt med småbarn i knät, säger Giuditta.
Deras plan med skokartongen var att integrera en ny del med den gamla, på både bredden och höjden. Tillsammans med byggaren Arne bildade trion ett arbetslag. Varje kväll innan Arne Petterson gick hem, gav han de nya husägarna en hemläxa. Med stora bokstäver skrev han direkt på väggen vilka beslut de var tvungna att fatta till nästa dag. De var många och svåra och Giuditta och Per insåg att det var nödvändigt att ta pauser i renoveringsarbetet för att få tid att leva.
– Om ett äktenskap klarar av en renovering klarar man att leva ihop resten av livet, säger Giuditta och skrattar och konstaterar att utan Arne hade det aldrig gått att få huset klart.
– Det här bordet är bara ett exempel på en av hans geniala lösningar, säger hon och dukar upp kaffe på köksbordet, som Arne snickrade ihop dagen innan julafton för 15 år sedan.
Familjen hade då bjudit in 20 gäster på julbord men insåg väldigt sent i planeringen att deras bord bara hade plats för fyra. Då tog Arne några överblivna golvplankor och satte ihop till en bordsskiva och lät det gamla trappräcket bli bordsben.Om ett äktenskap klarar av en renovering klarar man att leva ihop resten av livet
Giuditta säger att hon gillar mycket av allt, även när det kommer till inredning.
– Något slags helhet kommer jag nog aldrig att få till, dessutom blir det aldrig klart. I stället för att göra färdigt i sovrummet, inreda vinden och sätta upp en ny tapet i dotterns rum, springer jag mest och köper kuddar. Jag har över trettio stycken, de håller fullkomligt på att ta över hela huset, säger hon och fortsätter: Jag beundrar alla som lyckas få till ett vackert hem eftersom jag vet hur otroligt svårt det är.
Men trots en handfull oavslutade projekt älskar hon sitt hus och de förändringar som hon faktiskt genomfört. Som den djärva fondtapeten i köket eller den svarta i sovrummet, som hon överraskade maken Per med när han återvände hem från en klättringsresa.
Hon har också en förkärlek för gamla saker – allehanda kuriosa som hon redan som liten lärde sig att älska, när hon tillsammans med sin mormor kuskade runt på auktioner och loppisar i Bergslagen. Än i dag minns Giuditta känslan av förväntan när mormor lät henne bjuda högst och hur hon plockade upp sina slantar ur sin fina portmonnä.
– Det var nog tack vare mormor som jag lärde mig att hålla ögonen öppna, vända och vrida på saker och ting för att till slut kanske upptäcka att man stod med en skatt i handen.
Trots att Giuditta har ett kontor i stan, hamnar hon oftast framför sin dator uppe på den halvt inredda vinden. Hon har insett att när hon inte är hemma längtar hon ofta tillbaka hit. Det är en plats att ladda batterierna på.
– Det är så lätt att rusa i väg i vardagen och enbart leva för helgerna. Jag försöker tänka tvärtom genom att tillföra lite guldkant i vardagen.
I stället för att alla ska försvinna in i sina datorvärldar eller i sina rum, vilket är lätt att göra i ett stort hus med två våningar, försöker hon samla familjen med extra god mat, lite musik och kanske med att tända en brasa.
– Som i går kväll när alla bara råkade hänga i köket. Alma, Per och jag lagade mat medan Alfred och August satt och gjorde läxor vid köksbordet. När sådana stunder uppstår spelar det faktiskt ingen roll att allt inte är klart. Egentligen hade jag velat göra så oändligt mycket mer, men man måste gilla läget och inse att lyckan i ett hem inte är hur vackert det är utan hur man har det tillsammans. Man får helt enkelt inte glömma bort att leva.





