Den lilla, blåa radhuslängan i de gamla kvarteren i Uppsala ser vid första anblicken betydligt äldre ut än sina 40 år och påminner en del om en gammaldags arbetarlänga. Hit till hörnhuset flyttade Cecilia Wikström med familjen för ungefär tio år sedan, från en magnifik våning intill Uppsala domkyrka.

– När vi kom hit från bostaden i Domtrapphuset kändes det här lite som en fågelholk, säger Cecilia och skrattar och syftar på att huset är litet och byggt på höjden med flera halvplan.

Både huset och området var perfekt för barnen med många kompisar i närheten och skolan precis intill. För Cecilias egen del hade det ingen betydelse att de bytte ner sig i storlek.

– Jag har bott på många olika sätt och med tiden har jag upptäckt att jag kan trivas varsomhelst, bara jag trivs i mig själv.

Och att hon trivs både i sig själv och i sitt radhus är tydligt när hon lutar sig tillbaka i den brokiga soffan med en kopp kaffe i handen och berättar om sitt boende. Sönerna Theodor och Johannes har vuxit upp och är nu 20 och 15 år gamla, och det lilla huset har numer blivit Cecilias helghem, där hon vilar upp sig och hämtar kraft. Vardagarna tillbringar hon i Bryssel, där hon arbetar som Europaparlamentariker och lever i en modern vindsvåning, som är Uppsalahemmets raka motsats, med några få men viktiga undantag:

– Jag tycker om att omge mig med konst och gamla möbler, så det har jag gott om även i Bryssel. Och gardiner har jag undvikit där med, eftersom jag tycker att det är synd att stänga ute ljuset.

Vardagsrummet i Cecilias radhus är inrett med saker hon uppskattar. Här samsas allmogeskåp och klassiska vardagsrumsmöbler med minnen och ett får i naturlig storlek från ett konstgalleri på Gotland. Trots att möblerna hängt med i många år tröttnar hon inte på dem och hon känner inte att hon är någon som måste förnya sin stil.

– Och inredningskurser tycker jag är lite fåniga. Jag tror att det är med möbler som med kläder, det du trivs i passar dig.

De vita väggarna i hemmet pryds av konstverk och religiösa ikoner, som skvallrar om Cecilias stora konstintresse och bakgrund som präst. Det vilar ett harmoniskt lugn över hemmet. Själv är hon intensiv och energisk som få. Samtidigt som hon visar runt, passar hon på att packa upp weekendväskan hon haft med sig från Bryssel och att bädda om sängen.

Hon har sina egna idéer om inredning. När hon följer sina infall blir en gammal flora plötsligt en tapet, ett snäckskal från Zanzibar ett smyckeskrin, och skalet till ett gammalt ur ett tittskåp för minnen.

– Bra inredning behöver inte kosta pengar, men det behövs fantasi, personlighet och hjärta.

Och hon lever som hon lär. I klädkammaren har vännen, tillika designern Kerstin Landströms grönrandiga textilier fått agera tapet. Och på väggen i den övre hallen har en nypåbörjad guldspegelsamling fått sin hedersplats.

– Jag fick frågan om jag samlade på något. Det gjorde jag inte då, men fick genast lust att börja och valet föll på speglar. Tanken är att samlingen ska fortsätta upp här, säger hon och gör en gest ovanför badrummets dörrpost.

Böcker är viktiga för Cecilia och det finns många av dem i hennes hem. En akuthylla med favoritförfattarna finns arrangerad för sömnlösa nätter. Men det finns också annat, mer oväntat i bokhyllorna. Som ett hyllplan där färgglada finskor står på rad.

– De passade bra där, säger Cecilia självklart.

Sitt kök har hon nyligen låtit renovera vitt och stilrent med grå väggar och golv. Den moderna stilen mjukas upp med färgat konstglas i fönstren, ett allmogebord och en kökssoffa från 1700-talet med broderade kuddar i olika färger. I hörnan som vetter mot hallen står en öppen spis och välkomnar med en sprakande eld och på den ena betonggrå väggen har Cecilia låtit måla prickar och streck,

– Det var en idé jag fick, jag ville ha det som en påminnelse om vad vårt språk är uppbyggt av, säger hon med ett skratt och bekräftar återigen att inredning handlar mer om fantasi, personlighet och hjärta än om pengar.