Hemma hos Sonja, som sedan länge heter Danielsson i efternamn, är det gott om prydnadsblommor. Både levande, som vårdoftande hyacinter med blåbärsris, men mest konstgjorda. Den färgstarka sexrummaren på Östermalm är dekorerad med manshöga palmer, murgrönspelare, ståtliga orkidéer, höga lagerträd, rosor, kallor och små snödroppar - alltsammans verklighetstroget hantverk som har knåpats ihop i kinesiska fabriker och importerats av Sia. Sonja som nu är 79 år minns de allra första inköpsresorna till Kina på 1960-talet.

– Då blev jag kommunist. Det var nämligen inte så lätt att bli insläppt från Hongkong. En gränspolis läste högt ur Maos lilla röda och ville man resa in och göra affärer var det bara att acceptera teserna.

Minst ett par gånger om året reste hon till Kina under högst strapatsliknande förhållanden för att hitta nya produkter till Sia Lustgården, som företaget hette ända fram till för några år sedan. På den tiden visste hon aldrig vem hon skulle få sova med. I Kanton en gång delade hon rum med en för henne helt okänd tysk konsthandlare.

– Och nu, tänk nu ska Sia snart öppna butik i Shanghai. Det är så stort nu, huvudkontoret finns i Paris och vd är barnbarn till en av våra allra första kunder.

Sonja sålde företaget redan 1979, men jobbade kvar ända till härom året som senior adviser med åtskilliga resor för att hitta nya kontakter och tillverkare. Nu är hon lite trött på allt resande och njuter av tillvaron som pensionär i Stockholm på vintern och Kullabygden på sommaren. I Skåne har hon också sin egen lustgård, en härlig trädgård översållad av klematis och rosor, hortensia och rhododendron. Det var också där allt började. Närmare bestämt hemma i villaköket i Landskrona där Sonja skapade servetter och bordstabletter i batik. Så småningom började hon också importera konstgjorda blommor från i tur och ordning: Italien, Kina och Hongkong. De första kinesiska sidenblommorna blektes i solen och skrynklade.

– Men de från Hongkong gjordes i en sorts polyester och var helt otroligt fina. Jag minns att jag somnade och låg på en sådan blomma en hel natt och den var precis lika fin dagen efter.

Sonja är förtjust i grönt, har alltid varit det. Hon plockar gärna in naturen i hemmet i form av torra trädgrenar, stenar, blommor och svampar. En trasig svart stolsits har fått ett nytt liv som en naturinstallation med mossa, kottar och en liten dansk nalle i trä. Så här års kompletteras konstverket med några snödroppar från Sias kollektion, men längre fram blir det nog äkta vitsippor från skogen.

Lika glad är hon i färger. Alla väggar är målade i vitt eller beige för att konsten ska få fritt spelrum. Här finns en hel vägg med målningar av Lage Lindell, en tidig jättelik målning med ormbunkar av Lena Cronqvist, svarta tulpaner av David Hockney och mycket av den japanska konstnärinnan Toko Shinoda, en 94-årig dam som fortfarande målar. Sonja är nöjd med sitt hem, och känner inget behov av att hålla på och ändra om.

– Jag köper inte mer nu, förändrar hellre med olika dukningar, säger denna kreativa dam som dukade med mossa på bordet redan för femtio år sedan.

Hon har alltid varit trendskapare, ibland nästan lite väl tidigt ute. Hon designade mycket av Sias produkter själv och köpte keramik från Portugal, glas från Spanien och plastblommor från Italien medan konkurrenterna ännu låg kvar i startgroparna.

Våningens häftigaste rum är helt runt, med en balkong utanför halva cirkeln. Här har hon möblerat med ett stort runt, ganska lågt glasbord på en likaledes rund, kolsvart matta. Idag är bordet täckt av en svart duk och kontrasten mot de åtta kanariegula regissörsstolarna är anslående.

– Jag skaffade faktiskt mattan först och tyckte det skulle bli fint med gult till det svarta. Det var väl en solig dag kan jag tänka, här får förmiddagssolen flöda in fritt för vi har inga gardiner i fönstren.

Många av Sia-blommorna har Sonja haft i 20 år eller mer. De kräver ingen skötsel, på sin höjd en dusch i badkaret en gång om året. Somliga ser mer äkta ut än riktiga blomster; allra helst sådana som inte doftar i verkligheten är förstås svåra att skilja från levande. Som de maffiga bukettrosorna på matsalsbordet. Och det är inte nog med det. Nu för tiden är också vattnet i vasen konstgjort!