Det började med nästan alla stockholmsarkitekters heta dröm: En lägenhet i Markeliushuset på John Ericssonsgatan på Kungsholmen. Eller kollektivhuset som det också kallas, ritat av arkitekt Sven Markelius på 1930-talet efter Gunnar och Alva Myrdals idéer om funktionellt boende för arbetande familjer. Här fanns barnpassning, städcentral, mjölkbutik, Konsumaffär och från restaurangen på bottenvåningen gick hissar med lagad mat direkt upp till lägenheterna. Tiden ändras, ett dagis finns kvar, men ingen restaurang. I stället ligger ett av Stockholms mest hyllade kafé-bagerier Petite France på bottenvåningen, och mathissarna fungerar fortfarande.

– Det var helt fantastiskt att få upp nybakade croissanter till morgonkaffet, men när Alva kom blev lägenheten på 42 kvadratmeter lite för trång, berättar Erik Andersson.

Så 2008 blev det dags att byta upp sig, om än motvilligt, och Erik och hans fru Elna började se sig omkring efter något större. De behövde inte leta länge förrän en lägenhet på andra sidan gården blev till salu. Den var renoverad av arkitekten Per Söderberg på ett sätt som föll dem båda i smaken. Och så var det ju bastun. Eftersom Elna kommer från Finland blev det den som avgjorde saken.

– Bastun var ”the unique selling point”. Jag har också lärt mig att uppskatta en bastu tack vare Elna och hennes finska familj. Dessutom har jag stor respekt för Per Söderbergs arbete. Det var bara att flytta in och göra små enkla trimningar för att få en egen prägel. Eftersom jag är arkitekt är det ju gratis, det ska man ju utnyttja, säger Erik och skrattar.

Små detaljer med stor betydelse, synliga för ett vant öga men som bara finns där för ett ovant. Som inborrade ljuddämpare i kökslådorna, inte minst viktiga i en redan högljudd barnfamiljmiljö. Och med två våningar i samma kökslåda för maximal förvaring. Diskbänken fick den minsta och mest diskreta blandare man kan tänka sig och är placerad vid sidan om hon. De monterade också en förlängd svängbar pip för att få bättre funktionalitet.

– Blandare behöver inte vara rostfria, den här är lackad vit och jag tycker det är mycket mer praktiskt när den sitter bredvid. Man behöver verkligen inte riva ut allt i en lägenhet, det räcker oftast med ganska enkla och inte alls så dyra lösningar, säger Erik.

Egentligen är lägenheten bara en tvåa, ritad utifrån den tidigare ägarens behov. Här finns ett stort kök, ett stort barnrum som tidigare varit matsal och ett stort vardagsrum. Intill det ligger Elna och Eriks sovrum som endast skiljs från vardagsrummet genom en hög förvaringsvägg i valnöt. Inga dörrar som skärmar av, ljus och luft kan flöda fritt. Och det gör verkligen ljuset, flödar alltså, från två håll.

– Jag arbetar mycket med ljus, vill maximera effekten, få det att expandera. Låt solen studsa vidare. Dagsljus är alltid bäst, sedan kan man komplettera med resten. Jag gillar dov belysning. Viktigt är också att reflektera ljuset i konst, i möbler. Se bara på pianot, säger Erik.

Det svarta högblanka instrumentet lyser av förmiddagssolen och för dess strålar vidare över till oupplysta delar av det avlånga rummet som förutom mat/arbetsbord har en liten kombinerad mys- och tv-hörna.

– Dessutom är det viktig med mörka kontraster. Är allt vitt upplever man inte ljuset på samma sätt. Folk är så rädda för mörka hörn, det ska man inte vara, säger Erik.

Konst ramad med glas har en speglande effekt. Just konst är ett nytt intresse för Erik som kommit in i konstvärlden tack vare flera galleriuppdrag. Han är mannen bakom bland annat Galerie Nordenhake och Natalie Goldmans första galleri. På väggarna hänger Maria Friberg, Ann Edholm med flera. Här finns skulpturer, vaser och spännande designade möbler som gungstolen av Thomas Heatherwick där man gungar åt alla håll.

Från det breda vardagsrummet kan man se ner på dagisgården där Alva och Ivar går.

– Ibland tar vi kikare och spanar lite på dem. Utsikten åt båda hållen är fantastisk och vi har också möblerat efter den, placerat bordet så att man kan se ut, säger Erik.

Längre bort ser man ut över Riddarfjärdens vatten och Stadshustornet. Från köksfönstret den ständiga strömmen av bilar på Västerbron.

– Det är min favoritbro, visst är den vacker?

Att Erik blev arkitekt tror han beror på en kombination av att hans mamma doktorerade på barnteckningar, vilket gjorde att han ritade mycket, och att han under ett år som utbytesstudent i USA började studera Le Corbusier och Frank Lloyd Wright.

– Jag tycker mycket om tävlingar. På KTH deltog jag i internationella arkitekttävlingar vilket har lett mig till alla möjliga spännande uppdrag, till exempel för emiren i Qatar, berättar Erik som just nu arbetar med en villa i Saltsjöbaden och med att färdigställa uteserveringen på Mäster Anders.

Hans lilla kontor ligger bara tre minuters promenad bort. En ensam mås skriande letar sig in genom köksfönstret. Annars är det tyst. Tills dörren slås upp och Elna kommer hem med barnen. Efter det blir hemmet fullt av ostrukturerade samtal, skratt, balett och glädje. Elna är journalist och kom till Stockholm 1999 som utbytesstudent på Journalisthögskolan. Kort därefter träffade hon Erik och de har varit tillsammans sedan dess. Hon är frilans och jobbar bland annat som nyhetsankare på SVT.

– Jag arbetar hemma också och det är skönt att breda ut sig vid matbordet när ingen annan är hemma. Strandpromenaden här utanför tycker jag mycket om och Rålis och Smedsuddsbadet, även om det är trist med alla fimpar och allt skräp, säger Elna som också skriver för magasin som Monocle och Scanorama.

Elna flyger och far över världen medan Erik knappt lämnar stadsdelen.

Bil behöver de knappt. De har en som bara används för att köra barnen till farmor och för att åka till Finland på somrarna. Ett tag var de med i Bilpoolen, men esteten i Erik klarade inte av att köra omkring med en röd bil där det stod Bilpoolen med stora gröna bokstäver.

– Idén är ju jättebra, men någonstans har man tänkt fel. Inte vill man vara en rullande reklampelare.

Ibland funderar han på att göra som ”alla” andra barnfamiljer – att flytta till villa, skaffa Audi och sommarhus på Gotland. Men nej. För Erik Andersson är livet just nu gott och enkelt på liten yta.