Det sprakar grönt av högt gräs i trädgården mot entrén. Den stora välkomnande hallen är välförsedd med garderober och förvaring. Två steg till och vi slås av rymden, öppenheten och ljuset. Linjerna och färgerna är strama och tillbakahållna. Lull-lull och onödigt pynt är inget för SvD:s inredningsbloggare Susann Larsson.

För elva år sedan stod här en fallfärdig sommarstuga. Susann och hennes man Per var på jakt efter en tomt att bygga hus på. Då fanns inte många lediga tomter och när de hittade denna mellan Lomma och Bjärred slog de till genast. Susann och Per hade en relativt klar bild av vad de ville ha.

– Jag skrev en lista till arkitekten som skulle rita huset. Vi önskade öppen planlösning och två våningar, säger Susann.

Husbygget tog tio månader och under den tiden hann byggentreprenören gå i konkurs och Susann och Per fick ta hand om det mesta själva. Inte helt enkelt men Susann tror att det i slutänden blev både bättre och billigare.

Ett decennium, två barn och en tillbyggnad senare är de fortfarande nöjda med huset.

– Ju längre tid jag bor här, desto mer trivs jag, säger Susann.

Huset sticker ut i kvarteret. Medvetet valde de betong som då, 1998, sågs som udda och extremt. Fördelen med det gråa materialet är att det är miljövänligt och andas. Dessutom krävs inga gipsskivor eller fasadplattor. Blocken består av en cellplastkärna med en skiva betong på varje sida så väggarna både ute och inne blir av betong. Men de var inte helt enkelt att bygga med och det krävdes en hel del experimenterande eftersom ingen tidigare hade byggt ett så högt hus med denna typ av block.

– De flesta har åsikter om vårt hus. Jag hörde en som passerade på gatan säga: Här måste man ha vänt husritningarna ut och in. Andra tycker att det ser mörkt och murrigt ut. Jag tycker att det är kul när de gillar vårt hus men är medveten om att alla inte har samma smak, säger Susann.

Men huset har fått mest ros och Lomma kommun har till och med planer på att Q-märka det, vilket skulle innebära att huset är skyddat som kulturell byggnad.

– Visst är det smickrande men samtidigt får vi då inte ändra något på det hus som vi själva har byggt, vilket blir lite märkligt. Vi valde just detta område eftersom det inte var bebyggt och därmed fanns det inga begränsningar, berättar Susann.

För tre år sedan skedde dock en stor förändring i huset. I takt med att sönerna blev äldre ökade behovet av en rejäl hall med ordentliga förvaringsutrymmen samt en mer avskild del för dem att röja runt i med kompisar. Efter tillbyggnaden blev den del av övervåningen där pojkarna hade sina rum kontor åt Per och Susann. Den rymliga hallen kläddes med garderober, köket byggdes ut och barnen fick varsitt rum och ett gemensamt utrymme där de kan få vara i fred.

– För att tillbyggnaden skulle smälta in använde vi samma arkitekt som ritade huset från början, säger Susann.

Och för någon som inte vet vilken del som är tillbyggd är det omöjligt att se.

Det är också tre år sedan Susann tog steget och började arbeta med sitt främsta intresse – inredning. Tidigare hade hon vid sidan av sitt ekonomjobb gjort några företagsinredningar. Men att säga upp sitt fasta jobb liknar hon vid att göra en djuphavsdykning, särskilt som hon är autodidakt.

När Susann inreder företag ser hon till dess image och frågar vad de vill utstråla. Hon bygger mycket på färger och drar sig inte för att göra det lite kul. I privata hem handlar det mer om att sammanfoga en stil med prylar och ofta är kunderna mer trendkänsliga och vill ha det modernt. Själv tycker Susann inte att hon är så trendkänslig. Inredningen är i stort sett densamma som när de flyttade in. Hon har helst en stadig bas för att sedan ändra i detaljerna.

– Visst kan jag ta in någon enstaka trend, men bara så länge den passar med mina egna idéer. Det måste funka i huset och med vår familj.

Som bloggare samlar Susann på inredningsbilder som hon publicerar och skriver om. Själv är hon förtjust i det minimalistiska och avskalade, men hon har märkt att det ibland provocerar och ger upphov till arga läsarkommentarer på hennes blogg. Något som hon tycker är lite konstigt.

– Syftet är ju inte att provocera utan att ge idéer och inspiration.