Lägenheten på Valhallavägen med sex rum och kök har mycket av allt. Mycket möbler, färg, böcker, ljusstakar och tavlor. Och det är inte för att hemmets ägare Eva Bülow inte fixar att slänga och ge bort, för det gör hon. Men hon tycker om sina saker och använder dem. Böckerna som fyller alla bokhyllor till bredden svämmar över till golv och bord.

– Jag vet inte vad jag ska göra av alla böcker. Och då har jag ändå 40 kartonger på vinden och i källaren. Men jag använder dem. Det är inte skönlitteratur utan fackböcker som jag går tillbaka till och bläddrar i. Jag drömmer om att jag i mitt nästa hem ska ha ett stort bib­liotek, säger Eva Bülow.

Hon är kvinnan som provat på det mesta. Eva Bülow är utbildad sjuksköterska men har jobbat som inredare, designer och antikmålare. På grund av livets drabbningar har Eva flera gånger hamnat vid vägskäl som lett till att hon bytt yrke. De senaste åren har hon lagat mat till sin cateringfirma och förra året kom hennes första kokbok, Bülows kök ut. Nästa projekt blir en hälsobok.

– Jag tröttnade att jobba som inredare och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Då sa mina söner: Varför börjar du inte laga mat, det är du ju så bra på. Så jag började med småskalig lunchcatering som sedan har vuxit.

Men hon saknar att måla möbler. Överallt i lägenheten finns saker som hon har målat. Vi sitter vid det stora matsalsbordet som är målat ljusbrunt med skapade krackeleringar.

– Bordet var mitt examensarbete efter att jag hade gått ett år som elev hos Wallis Holmstedt, ­berättar Eva.

Som målare gjorde hon om närmare 120 kök. Det är en krävande teknik både tidsmässigt och fysiskt. Minst tolv behandlingar krävs för att få fram det rätta resultatet med en kvalitet som gör att det aldrig spricker. Det räcker inte med kunskapen, utan det krävs också den rätta känslan för att det ska bli riktigt bra. Eva hade aldrig svårt att få jobb. Det är många som vill ha möbler med en patina som gör att de ser ut att vara flera hundra år gamla.

– Titta på de här Leksandstolarna. Två är i ori­ginal från 1600-talet, de andra är nytillverkade men är avskavda och behandlade så att de ser lika gamla ut.

Den konstnärliga ådran är Eva född med. Hennes farfar var miniatyrmålare vid hovet, för Oscar II, Gustav VI Adolf och prins Eugen. På ett litet bord står två utmärkta akvarellporträtt. Och hon har fler miniatyrer i skåp och lådor.

Att Eva slutade måla möbler beror på att färgerna och lösningsmedlen som hon använde var så starka och hon kände att hon skulle bli sjuk om hon fortsatte.

Evas hem är en mix av saker som hon har köpt själv och ärvt. Ändå har hon sålt av mycket, vilket är ett måste om man som Eva flyttat från större till mindre. Ett par bokhyllor som passade utmärkt i hennes förra lägenhet fungerade inte alls här. Men väninnan som Eva bytte lägenhet med frågade om hon kunde få köpa bokhyllorna. Så nu står de kvar på sin perfekta plats.

Hallen som var den förra hyresgästens matsal har Eva gjort till ståtlig arbetsplats. Den paranta stolen kommer från Evas farfars far som var möbelsnickare.

Sedan hon flyttade in för sju år sedan har hon renoverat hela lägenheten så när som på kök och badrum. Varje rum har sin egen färg. Eva var rädd att det skulle bli avhugget men de enhetliga färgerna på möblerna ger en röd tråd. Mest iögonfallande är sovrummet som badar i rosa.

– Jag har brutit alla kulörer själv. Jag älskar färg. Det ger mig inspiration. Visst är det vackert med vitt men jag tycker att det är tråkigt.

Ett argument som ofta används mot att inreda i färg är att man skulle tröttna på färgen. Det håller inte Eva med om. Hon är så pass säker på vad hon gillar och trivs med att hon skulle kunna ha samma färger hela livet Hon tar sina kläder som exempel.

– Jag har haft samma klädstil i hela mitt liv och tröttnar inte, varför skulle jag då tröttna på färgen på väggarna?, säger Eva bestämt.

Det finns mycket att titta på hemma hos Eva. Man vill gärna gå runt, lyfta och kika på alla fina saker som står på små bord, i fönster och på bokhyllorna, ett armband, en liten brevpress, en hushållsvåg, en skål. Alla ting är uttänkt placerade och det händer att Eva flyttar runt dem. Hon understryker att hon tycker om sina prylar men utan att vara fäst vid dem.

– Och när barnen var små flyttade jag aldrig ­något. De fick gå runt och känna och lyfta på sakerna och sedan var de inte längre så spännande att pilla på.