När hösten kommer till Torekov och nästan alla sommargäster bommar igen sina hus gör Helena Rääf tvärtom. Hon stannar kvar, tar på sig bootsen, sveper in sig i en ullsjal och njuter av stillheten.

– Jag älskar hösten och det är underbart när dimman lägger sig som ett lugnande täcke över allt, säger Helena.

Helena hamnade på Bjärehalvön tack vare sin dåvarande bulldog Frances. Hundar är ju fenomenala på att skapa möten männi­skor emellan och på en hundpromenad träffade Helena en blivande vän som så småningom bjöd henne till sitt sommarställe i Torekov. Helena och hennes man Mikael började hyra hus i området och det dröjde inte länge förr­än en granne stack huvudet över staketet och frågade om de ville köpa hennes hus.

Sagt och gjort. Huset var då ett mörkbrunt trähus byggt på 60-talet. Väggarna inuti var lika bruna och av liggande panel. Av det mörka syns i dag inga spår. Genom fönster i alla vädersträck väller ljuset in.

– Vi har bott här i drygt 18 år nu och långsamt byggt om. Vi har öppnat upp, lagt nya golv och byggt en öppen spis. Jag kan inte leva utan en öppen spis, berättar Helena.

Huset har fått en ny tillbyggnad med matsal. Genom höga spröjsade fönster kan man se solen sjunka ner i Kattegatt. Just här, längst ut på Bjärehalvöns näsa med Skälderviken åt söder och Laholmsbukten åt norr, glider solen magnifikt ner i havet, ett skådespel omöjligt att tröttna på.

Och finns det ingen sol kan man glädjas åt Helenas dukningar och stilleben. Överallt i hemmet skapar hon platser för ögat att upptäcka och att vila på, till exempel i form av en samling marmormortlar, gröna 20-talsvaser från Upsala-Ekeby, engelska tekoppar och fantastiska buketter. Hon blandar hejdlöst blommor, blad och kvistar från trädgården med säsongens grönsaker från närmaste odling.

Hemmets ljusa grundton, blandningen av gammalt och nytt, ärvt och samlat, skapar en opretentiös harmoni. Mjuka textilier i form av gardiner och dukar ramar in och skapar värme.

– Jag ser hemmet som en ”urmoder” – som ger kraft, glädje, näring och vila. Det ska vara en avspänd miljö där vänner och familj kan samlas, ett ställe utan prestige. Det gäller att inte jämföra sig med andra och att skapa sin egen stil. Det kan låta klyschigt, men för mig handlar det om att följa min inre känsla och gör man det blir det omedvetet en röd tråd i inredningen. Kanske är det inte mer komplicerat än så, säger Helena.

Hon har inte alltid arbetat med inredning. I många år jobbade hon på utrikesdepartementet och reste jorden runt. Det var när hon arbetade i Washington som hon gick en utbildning på The International Institute of Interior Design och inte långt därefter öppnade hon sin första inredningsbutik på Riddargatan i Stockholm.

– Jag har alltid tyckt om att samla på saker och älskar textilier. Jag har ett barndomsminne som jag tror har påverkat mig starkt. Det var när pappa, farmor, lillebror och jag reste till Frankrike. Vi besökte en gammal gård och jag minns hur fascinerad jag som 10-åring blev över de franska spetsgardinerna på verandan.

Helena jobbar nu som inredare åt privatpersoner och företag, skriver i flera tidningar och har haft flera sommaröppna butiker i Torekov.

Förra hösten öppnade hon nytt i den lilla byn Hallavara, inte långt ifrån Hovs Hallar. Hon tog över den gamla lanthandeln och i stället för allehanda livsmedel trängs nu nya och antika inredningsprylar på hyllorna. Här syns resultaten av en samlares passion, möbler som har målats om, fåtöljer som klätts om i antikt linne eller andra tyger som inte längre finns i produktion och på en av hyllorna väntar kitschiga små djurskulpturer på att så småningom få hamna i rätt sammanhang.

Milena Bergquist

08-13 54 85

milena.bergquist@svd.se

Fler artiklar