När de sista sommargästerna har åkt hem från ön stannar formgivaren Tove Adman kvar i sin lilla Shell-mack på Östergarn. Hon har även en övernattningslägenhet i Stockholm men det är Gotland som ligger henne närmast om hjärtat.

Här bor hon primitivt med 45 kvadrat­meter i boyta och utedass i stället för badrum, och på vintern måste hon ha ficklampa med sig för att hitta ut till brevlådan. Men samtidigt får hon arbetsro och inspiration och utanför fönstren skiftar utsikten efter års­tidens växlingar.

– Det är så vackert att jag inte behöver ha några tavlor hemma. Varenda morgon sitter jag ute på verandan på baksidan, dricker kaffe och ser hur solen strilar genom tallstammarna. När det börjar bli kallt drar jag bara en yllefilt över mig, säger Tove.

Nu är det snart 16 år sedan som Tove köpte den då övergivna bensinmacken med tillhörande bilverkstad. Den hade byggts på 50-talet och lagts ner på 70-talet, och var redan omgjord till en bostad på 26 kvadratmeter. Men den tidsenliga inredningen bestod av plastmattor och blommiga tapeter och i taket satt målade masonitskivor.

Eftersom Tove inte är rädd för att hugga i skaffade hon omedelbart en motorsåg och rev ut alla husets innerväggar.

– Jag arbetade med en sådan frenesi att grannarna undrade om jag höll på att montera ner hela huset inifrån.

Sedan började hon successivt att bygga till, först ett sovrum, sedan ett vardagsrum och nu har boytan nästan fördubblats.

– Om jag skulle ställa mig mitt i huset och snurra runt ser jag hela huset. Det är så jag vill ha det – enkelt möblerat och mycket golvyta.

Tove har aldrig varit någon samlare utan vill ha rena ytor. Det viktigaste är att det finns ett matbord, en arbetsplats, en säng och en sittplats framför kaminen. Dessutom måste det vara så lättstädat som möjligt. Om hon köper saker är det för att de inspirerar henne i jobbet och då hamnar de framför allt ute i verkstaden.

Det är inte heller svårt att se att betong är Toves favoritmaterial. Överallt finns hennes egna produkter – soffbordet, fotpallen, askarna och ljusstakarna. I mitten av huset står en bärande stolpe, som Tove var tvungen att ha kvar men som hon har klätt in i spegelglas.

– Mitt nästa projekt blir att bygga ett badrum, med ingång även från tomten. Där vill jag ha en stor glasvägg så att jag kan ligga i badet och titta ut i naturen. Ute och inne har nästan suddats ut här, dörren står jämt öppen och jag rör mig hela tiden mellan husen.

Toves hus sticker ut. Fasaderna är målade med svart slamfärg och fönstren har ljusa bågar. Den gamla bilverkstaden är ateljé och i garaget har hon en sommaröppen butik. Strax intill har hon också byggt ett litet växthus, för att hon behövde plats för en betongmatta som hon hade arbetat fram utifrån ett av Märta Måås Fjetterströms originalmönster. Men det har mer blivit som ett njutningsrum än ett växthus, där man kan sitta och koppla av vid den lilla fontänen året om.

Trots att Tove pendlar mellan Gotland och Stockholm är det bara två år sedan hon skaffade körkort. Innan dess tog hon alltid bussen från Visby ner till Katthammarsvik, som är den närmaste orten, och utanför garaget hemma stod en Epa-traktor och väntade – med en maxhastighet på 30 kilometer i timmen.

– Allting går, om man bara vill. Det enda som kändes lite segt var när jag skulle ­besiktiga traktorn varje år och fick köra ända upp till Visby. Det tog ju flera timmar och alla körde om mig på vägen, till och med mopederna, berättar hon.

På vintern är det kanske tre bilar om dagen som passerar Toves hus. Men hon tänder en ordentlig brasa i kaminen i ateljén och jobbar på som vanligt.

Trångboddheten blir naturligtvis mer påtaglig när det inte längre går att vara utomhus men det är inga problem. Tove är van och rensar och rensar. Här måste alla saker ha en funktion.

– Jag har faktiskt ännu mindre plats i Stockholm, bara 28 kvadratmeter, säger hon. När jag återvänder dit känns det nästan som att bo i ett hotellrum, men det har också sin charm.