Skogsby Södergård ligger på Vikbolandet, som betyder landet mellan vikarna, det vill säga landet mellan Bråviken och Slätbaken i Östergötland. Från början var gården en jordbruksfastighet och de äldsta delarna av huset antogs vara från 1700-talet, men när det renoverades hittades ett brev från 1600-talet under åtskilliga lager av tapeter. Så vem vet hur gammalt huset egentligen är?

Att leva ekologiskt kan innebära mycket, bland annat att återanvända gamla saker och i den meningen lever familjen Källström i stort sett hundraprocentigt ekologiskt.

– Jag känner en kärlek till gamla ting därför att de har en historia och jag fylls av glädje när jag hittar något som inte kostar så mycket, men som blir vackert i vårt hem, säger Nina.

Hon är en ivrig loppisbesökare och har rotat i åtskilliga containrar och förvånats över vad folk slänger.

– Jag har hökögon och läser snabbt av om det finns något intressant. Sedan vill jag fort komma därifrån och känna att jag gjort ett loppisfynd.

Med denna passion följer en nackdel, hemmet är vid det här laget knappast i behov av så mycket mer. Det känns färdiginrett.

– Jag har burit och släpat och min man Micke skakar på huvudet och suckar tungt. Men jag står på mig och hävdar att eftersom vi har en lada kan jag ställa in saker där som kan komma till nytta.

Gården ligger högt, till stor del omgiven av jordbruksmark, ett fåtal moderna villor och skog. En vårvinterdag som denna då dimman sakta lättar, tystnaden nära nog går att ta på och ljuset sakta tilltar finns bara ett lämpligt ord för att beskriva stämningen – frid.

– Vi är beroende av naturen, inte bara för att hämta kraft, vi värmer huset med ved. Det är inte okomplicerat att bo så här. När vi går upp klockan sex på morgonen och måste tända kaminerna och kakelugnen är det inte så muntert. Svalt och becksvart, här finns ingen gatubelysning. När snöstormen härjat kan det vara svårt för barnen att komma till skolan och för oss att komma till jobbet i Norrköping. Och man får planera sina inköp, det går inte att springa till kvartersbutiken när mjölken tagit slut.

Men de får mycket för sitt slit. Nina berättar att första natten då hon såg stjärnhimlen välva sig över gården tyckte hon att det var magiskt.

– Den upplevelsen glömmer jag aldrig!

Det är inte ovanligt att gamla hus renoverats sönder, så även detta. Masonit dolde spegeldörrarna, plastmattor täckte trägolven, taken hade försetts med bastupanel och listerna målats i murrigt brunt. Av detta ser man i dag ingenting och det är inte svårt att förstå hur många arbetstimmar som ligger bakom resultatet.

– Jag hade bara en invändning mot att flytta hit, jag har fobisk skräck för gnagare. Men vi har varit förskonade bara några små möss har tagit sig in och de har katten klarat av.

Katten som just tassar genom köket, där golvvärmen gör klinkplattorna behagligt ljumma, ser ut att njuta. Järnspisen står på sin ursprungliga plats och intill den en modernare. Över dem sitter en spisskåpa av mässing, ett utställningsexemplar från en nedlagd butik. Under arbetsbänken är öppna hyllor gjorda av sammanfogade fönsterbänkar i marmor. De blev över när vänner till familjen byggde om. På dem står lådor av rotting fyllda med köksredskap. Mitt i köket tronar en trädgårdspall hårt sliten av väder och vind. Även den ett containerfynd. Den står intill ett gammalt slagbord Nina målat. Köksgardinerna är gamla handdukar som tillåts falla ned i omaka längd. Symmetri är inget Nina eftersträvar.

I vardagsrummet dominerar två bamsefåtöljer, även de en gåva från vänner. Nina har låtit klä om dem i vitt för att de ska stämma med hennes grundtanke om en ljus inredning.

– Det kan tyckas som om vi fått allting till hemmet eller hittat det i containrar. Men mycket har jag köpt, oftast på auktion eller loppis.

Den stora glasverandan, granne med vardagsrummet, har familjen byggt till. Ett rum fyllt av ljus som letar sig in genom de gamla tillvaratagna fönstren. Detta är husets med romantiska utrymme där Ninas inredningslusta nått klimax. Matbordet har dubbla dukar, överst en skir vit. På dem står vita mattallrikarna med små kronor av vita pärlor, bredvid dem några blad från murgröna. En större krona av glittersprejat ris intill en plåtkruka med strama vita cyklamen fullbordar dukningen. Nej, förresten det gör Ninas egenhändigt tillverkade ljuskrona av taggtråd, julgransljushållare och kristallprismor. Till den skira inredningen står golvet, lagt av byasten, i effektfull kontrast. Och i ena hörnan glänser en chokladbrun kamin som Nina räddat från ett torp som skulle säljas.

En vitmålad trappa leder till den övre. Här finner vi badrummet som i stället för kakel fått väggarna klädda med pärlspont.

– Varför lägga vackra lakan i linneskåpet, säger Nina. I badrummet har jag gjort en gardin av ett av dem.

En sliten stol, ett fristående badkar och ett blekgrönt klinkergolv fullbordar Nina dröm om den ljusa inredningen. Några steg från badrummet ligger parets sängkammare som skulle platsa i vilken inredningsmonter som helst i den lantliga stilen, shabby chic. Allt är hållet i vitt och offwhite och rummet målat i ljust grått. Väggdekorationerna är Nina verk och det romantiska sängöverkastet blir pricken över i.

– Sängbottnen är modern och skön, men själva sängen är gammal. Vi sågade av en bit på gaveln för att inte skymma utsikten från fönstret. När jag vrider nacken bakåt kan jag ligga i bädden och titta på stjärnhimlen.

– Då känns livet rikt.