Det började med en kvist på bordet som står på vår lilla västerbalkong. En stund senare var det två kvistar i kors, sedan tre, fyra och då förstod vi: En duva håller på att bygga ett bo mitt på bordet. Snart var både honan och hanen där och hjälptes åt att lägga pinnarna på ett till en början helt planlöst sätt. Med sina små näbbar höll de i var sin ände av en pinne och lade den där den skulle vara.
Så småningom fick boet formen av en törnekrona, slarvigt men på samma gång så fint. Min första reaktion var: Nej, det här stör mina planer. Jag som precis skulle ta bort förra årets kvarglömda vissenhet ur blomsterlådorna och göra vårfint. Vi måste ta bort boet. Sambon sa: Jag har inte hjärta att göra det, det får du i så fall göra. Och inte kunde jag. Speciellt inte som honan plötsligt bara låg där i sitt bo, dygnet runt. Vi kunde se hennes ögon lysa i mörkret. Sedan var det bara att iaktta och vänta.
Och studera barnens, gästers och besökandes reaktioner. En son sa: Vad fantastiskt att de valde just vår balkong – ni FÅR inte ta bort det. En gäst fnös: Fy vad äckligt. Duvor är som råttor i luften. En vän: Usch, ni kommer att bli sjuka. Läste ni inte om han som dog?. En annan vän: Vilken gåva – att få se en fågel födas på så nära håll.
Och medan alla tyckte olika satt honan där, till synes helt oberörd och en dag såg vi en gul liten unge titta ut under hennes fjädrar. Vi såg honan mata den och ligga på den för att hålla den varm. Några veckor senare satt den unga gracila fågeln, så vackert grå, och balanserade på balkongräcket redo att ge sig ut i världen.
En morgon var den borta och njuter nu förmodligen av vuxenlivet i Vasaparken.
Återigen, vi väljer om vi vill se det positiva eller det negativa i det som sker, om vi ser glaset som halvtomt eller halvfullt. Om vi vill se möjligheter eller hot. Och dessa val är direkt avgörande för hur vi mår. Glada tankar skapar glada känslor och det blir lättare att se livets små mirakel.
