De här gamla fröpåsarna har skickats in till Fröuppropet av donatorer i hela Sverige. Historierna bakom fröerna finns samlade i boken Vi odlade till husbehov, som enklast kan köpas genom POM, Programmet för odlad mångfald, www.pom.info.
För sju år sedan beslöt några kloka odlingsexperter att dammsuga Sverige på fröer av gamla sorters grönsaker och trädgårdsväxter som riskerade att försvinna för alltid. Responsen på Fröuppropet blev överväldigande.
Folk skickade in glasrör, påsar och skokartonger med gamla fröer som hade odlats i flera generationer i släkten. Det kom fröer från nästa alla landskap. Där var gråärter, Sveriges allra äldsta kokärt, och sockerärter. Sallat och stångbönor, piplök och schalottenlök. Mängder av olika sorters kålrot, rovor och målla. Och en drös av bondbönor. Bland dem en sort från Romfartuna som har gått i arv i tre generationer.
– Det är en speciell känsla att kunna berätta att soppan innehåller samma sorts bönor som mina morföräldrar odlade, skriver Margareta Lindqvist som skickade in sina fröer till Fröuppropet.
Hennes och andra odlares berättelser finns nu samlade i boken Vi odlade till husbehov, sammanställd av Fröuppropets projektledare Lena Nygårds på det nationella Programmet för odlad mångfald, POM.
I slutet av 1800-talet växte det så det knakade i Sverige. Hela släkter var engagerade i det slitsamma arbetet på veteåkrar, rotfruktsfält, beteshagar, tegar och täppor.
Vad hände? Varför slutade svenska folket att odla sina egna grönsaker? Det är en lång historia och den handlar ganska odramatiskt om samhällsutveckling, urbanisering och nya sätt att leva.
Men nu har det vänt. Vi har återigen börjat intressera oss för att odla det vi vill äta. Måhända kommer vi även i Sverige att se samma utveckling som i Storbritannien. Där såldes i fjol för första gången fler grönsaksfröer än blomsterfröer.
Fröuppropets gamla fröer som efter provodling visade sig vara unika har nu hamnat i Nordiska genbankens, NordGens, säkerhetslager. Tillsammans med fröer från hela världen vilar de nu för alltid djupt nere i ett bergrum på Svalbard. Där råder evig permafrost, minus fyra grader, oavsett väder och vind utanför.
Men Fröuppropet fick en fortsättning. Hängivna svenska odlare var väckta. Många av dem gick med i föreningen Sesam, vars medlemmar vårdar och odlar fröer av gamla köks- och nyttoväxter.
– Vi ser det verkligen som en kulturgärning, säger styrelseledamoten Eva-Carin Gerö, professor i antik grekiska vid Stockholms universitet. Det är viktigt att bevara gamla odlingsvärda arter som annars skulle försvinna. Minst lika intressant är det förstås för den som vill odla själv och äta bra mat, både god och hälsorik.
Inom föreningen Sesam kan man bli gesäll och åta sig att odla en eller flera gamla grödor. Det kan vara olika sorters bönor, tomater, gurka, morötter eller potatis som både smakar gott, är härdiga och anpassade till vårt klimat och därmed väl värda att bevara.
Eva-Carin Gerö hoppas att vissa gamla grönsakssorter som håller på att dö ut också kommer i kommersiell odling och därmed även ut till försäljning.
– I takt med att folk blir mer och mer upplysta och medvetna om gifter i maten vill ju många kunna köpa grönsaker från någon som man verkligen litar på.
Själv jobbar hon heltid i Stockholm men har en liten gård i Dalarna där hon odlar jordärtskockor, gamla potatissorter, tomater, gurka och bondbönor.
– Det är roligt att se ett frö gro, spira och växa. Och det är så lätt att själv ta frö av det man odlar, säger hon.
Gamla fröer kan än så länge inte köpas bland vanliga fröpåsar i trädgårdsbutikerna. Men som medlem i Sesam kan man få odlarnas överskottsfröer, mot enbart svarsporto. Dessutom kan man byta till sig fröer på föreningens årliga fröbytardagar. En styrelsemedlem bidrog i fjol med ringblommor från sin mormor som hade sått och tagit frö av samma sort i 60 år. Nu har den ringblomman blivit uppkallad efter den gamla damen och fått sortnamnet ’Britas’.
