Mons Kallentofts arbetsrum nås via stora glasdörrar direkt utifrån gården. Rummet har synliga rör, putsade vita väggar och mängder med böcker. Det är här Mons klurar ut vad hans romanfigur, kriminalinspektör Malin Fors, ska hitta på härnäst. Antingen sittande under den stora Donald Baechler-tavlan vid skrivbordet eller i ryggläge på den läderklädda dagbädden. Men helt solo på nedervåningen är han inte. Utrymmet delas med barnen Karla och Nick och deras sovkabysser bakom vitspröjsade skjutdörrar längst bak i rummet.

– Egentligen har vi en boyta på 196 kvadratmeter, men allt räknas inte så officiellt är det bara 172. Men vem bryr sig, säger Mons.

I ena delen av arbetsrummet tronar en originaltrappa i industristil. Den leder upp till övervåningen som har öppen planlösning med kombinerat kök och allrum.

– Jag har alltid drömt om något loftigt som det här, och när möjligheten dök upp så högg vi direkt, förklarar han.

Tidigare bodde Mons och hans fru Karolina i en trea på Torsgatan. Så dök annonsen om etagevåningen upp. Reklam­byrån som höll till i lokalerna hade avvecklats och det var fritt fram att skapa ett privatboende i huset. Men att förvandla ett kontor till bostadsstandard var lättare sagt än gjort.

– Det var ett helvetes jobb helt enkelt, säger Mons. Vi lejde faktiskt bort rubbet och gjorde bara småjobb själva. Och vi behöll industrikaraktären, lite rufft så där.

Inredningsmässigt är ”internationellt” ett ord som kan sammanfatta familjen Kallentofts boning. Överkasten i barnens rum är från Vietnam, den afghanska mattan i allrummet är inhandlad i Thailand, ljusstakarna på matbordet är från Norge och i köksdelen hänger fotografier från spanska restaurangen El Bulli som Mons har besökt åtskilliga gånger.

– Ja, mycket här är präglat av våra resor, vi försöker alltid köpa med oss något, säger Mons. En gång köpte vi porslin på Bali till ett helt okej pris, men med flygfrakt och tull blev det ganska dyrt till slut. Samma sak med ljusstakarna som vi beställde via nätet från Norge. Det hade varit billigare att åka dit. Därför är det handbagage som gäller vid köp numera, annars får det vara.

En rad kända formgivare och konstnärer finns också representerade i lägenheten. Mons uppskattar bra formgivning och klassiska möbler, som han ser som beprövade kort.

– De är testade sedan länge och man vet att de håller, säger han. Men jag är inte jätte­besatt. De möbler och saker vi har är i första hand personligt utvalda för att vi gillar dem.

Om formintresset alltid funnits där så har konstintresset successivt vuxit fram. Och med åren har Mons hunnit samla på sig en hel del. Exempelvis det svansliknande konstverket av den brittiske skulptören Tom Bell och konst av svenske Martin Wickström som länge har varit en av Mons favoritkonstnärer. Nu pryds övervåningens matsalsdel av konstverket Cool Pool.

– Stora väggar kräver stora målningar och det här är den perfekta platsen. Jag är så nöjd, säger Mons som tycker att den påminner honom om poolen i barndomshemmet i Ljungsbro.

– Ljuset på vattnet, det var det mest magiska i min barndom, tillägger han.

Mons och Karolina är som regel helt överens när det gäller inredning. Men blomsterprakten på balkongen är Karolinas gebit.

– Krukväxter är hennes grej, de befattar jag mig inte med, säger Mons med ett ursäktande leende.

Något de däremot har gemensamt är ointresset för teknik. Mons lyssnar över huvud taget inte på musik, han föredrar tystnaden. Och familjens tv är en gammal hederlig, knubbig variant.

– Den är ful som stryk, men whatever. Teknik är inte vår grej helt enkelt, säger han.

Familjen Kallentoft trivs i sitt hem, och barnen har gott om kompisar. Mons förklarar att gården kryllar av ungar och har något av Anderssonskans Kalle över sig.

– Men jag kan tänka mig att flytta igen, kanske till Asien. För mig är det människorna som gör ett hem, inte sakerna eller själva platsen, säger han.