En fredagskväll ser jag plötsligt mina drömmars fåtölj med fotpall, dessutom till ett fantastiskt pris. Det vrider till i magen på ett sätt som närmast kan liknas vid ögonblicksförälskelse – om än i den materiella världen. Vad bör varje sund människa göra när de känner så? Kämpa för att få sin kärlek, så klart. Men nu är livet inte alltid så enkelt.
I stället sätter jag igång en process med sambon om att fatta ett konsensusbeslut kring det hela. Vi behöver verkligen inte fåtöljen. Vi har en fin på platsen där den platoniska fåtöljen redan står i min fantasi. I stället för att säga som det är: att jag fallit pladask för en zebramönstrad Howardfåtölj med tillhörande fotpall och att jag helt enkelt måste ha den, pratar vi totalt förbi varandra. Inte förrän flera timmar senare, när jag inte står ut längre, mejlar jag säljaren. Då är det såklart redan någon annan som bokat tid för att kolla. Det är här jag borde ha skrikit ”no” som Bridget Jones gör i filmen när hon inser att hon håller på att förlora sin älskade Mark Darcy till främmande land. Hade det varit någon ruter i mig hade jag ringt upp och hojtat ”nej”, bjudit högre eller vad som helst för att hindra att fåtöljen hamnade hos någon annan. Den var ju MIN.
Saken blev inte bättre av att sambons och mitt uteblivna samförstånd visade sig vara ett gigantiskt missförstånd. Båda ville egentligen ha den lilla zebraduon. Efter det har jag grämt mig. Ältat. Orerat för alla som orkat lyssna. Och plågat mig med att ta reda på alla detaljer om vad det skulle kosta att nytillverka en likadan – vilket är bortom min budget ens för en drömfåtölj. Men nu har jag kommit till den kreativa fas där jag bestämt mig för att på något vis skaffa mig något liknande. Om så den gamla fåtöljen ska kläs i zebramönstrat linne. Likt ett barn tror jag nämligen fortfarande att den förlorade fåtöljen ska stå i hörnet när jag tittar dit. Snart kanske den gör det också – om än i modifierad skepnad.
