Carl Westman vann inte arkitekttävlingen om Stockholms stadshus.

Men turligt nog insåg stadens ledning att en domstol inte skulle få plats i Stadshuset, som man ursprungligen tänkt. Det blev ännu ett prestigebygge med vidhängande tävling, och då var det Westman som tog hem uppdraget.

Resultatet, Rådhuset där Stockholms tingsrätt håller till, invigdes 1915, och är ett av våra finaste exempel på nationalromantisk arkitektur.

Det första man möter i entréhallen är Valans pelare, en granitkoloss prydd med reliefer. De visar flera av de mer hårdkokta scenerna ur den nordiska mytologin. Överst står den kända strof ur Havamal som slutar: ”Ett vet jag som aldrig dör, dom över död man”.

Vikingarna var inte hjärtnupna, och det var uppenbarligen inte heller Westman och de konstnärer som stod för utsmyckningarna.

Hela byggnaden, som för övrigt är inspirerad av Vadstena slott, är som gjord för att man ska känna sig liten inför lagen. Och överallt, både på utsidan och insidan, finns det referenser till brott och straff.

Se bara på stenportalen till huvudentrén. Där är de sju dödssynderna inhuggna, plus en stackare som skakar galler.

I hallen två trappor upp står en kopia av Kopparmatte med risknippet, bronsgubben – han var sitt namn till trots gjord av brons – som en gång stod på Stortorget för att skrämma stockholmarna till laglydnad. Golvdekoren föreställer ett par bödelsyxor.

Fast det finns glada utsmyckningar också. Rådhuskällaren en trappa ner är i dag personalutrymme, men från början var den restaurang. Där är väggarna täckta av krumelurer, figurer och uppsluppna deviser på temat att mat och dryck befrämjar god rättskipning.

Lite synd är det att Rådhuskällaren inte längre är öppen för alla. Å andra sidan finns det numera ett kafé på entréplanet, och tingsrättens chef, lagman Anders Eka, ser gärna att allmänheten besöker det och de övriga publika delarna av Rådhuset.

– Folk är välkomna att följa pågående rättegångar också. I dag vet många mer om hur en amerikansk rättegång går till än en svensk, säger han.