Annons
X
Annons
X

Merete Mazzarella: Blöjorna vägde tungt i drevet mot Carema

Under Carema-skandalen gav medierna en alltför svartvit bild av vanvården i äldreomsorgen i vinstmaximeringens namn. I en ny bok samlar journalisten Thord Eriksson sin granskning av drevet.

Det hör till rutinerna vid alla äldreboenden att väga blöjor – för den enskilda individens skull.

Det hör till rutinerna vid alla äldreboenden att väga blöjor – för den enskilda individens skull. Foto: JESSICA GOW/TT

Vem minns inte Carema-skandalen kring äldreboendet Koppargården, med historien om giriga riskkapitalister som lät personalen väga använda blöjor för att försäkra sig om att de användes maximalt? Just den historien blev själva sinnebilden för vanvård, för instrumentalisering, för bristande respekt för gamla människor. Jag har själv bidragit till att sprida den.

Problemet är bara att den inte är sann, den är en tidningsanka. Eller rättare sagt: den är en anka i den form i vilken den spritts, för verkligheten är den att det hör till rutinerna vid alla äldreboenden att väga blöjor, inte för att maximera användningen utan för att optimera den för den enskilda individen. Detta visste i själva verket en del av dem som deltog i drevet mot Carema men de gjorde inget för att korrigera bilden.

Drevet började den 11 oktober 2011 med braskande rubriker på förstasidan av DN:s Stockholmsbilaga: ”Vi ropar på er hjälp. Snälla lyssna! SNÄLLA HJÄLP OSS!”. Under citatet stod det med mer dämpad typografi: ”Personalen på ett av Stockholms största äldreboenden slår larm.” Flera DN-artiklar följde och sedan en timslång dokumentär i SVT. Hässelby-Vällingbys stadsdelsnämnd greps av panik och beslöt att kasta ut Carema.

Annons
X

Också journalisten Thord Eriksson förskräcktes av rapporteringen – han hade själv en gammal far som vårdades på ett äldreboende i Köping – men våren därpå kontaktades han av Mats Edman (chefredaktör på tidningen Dagens Samhälle), som menade att det nog fanns andra perspektiv på händelseförloppet som kunde förtjäna att lyftas fram. Edman ville ha en artikelserie som belyste skandalens förhistoria och efterspel. Eriksson gick grundligt till väga: han samlade tålmodigt in en omfattande dokumentation och gjorde ett stort antal intervjuer. Nu har artikelserien – för vilken han nominerades till utmärkelsen Årets journalist – byggts ut och blivit till boken ”Folk dör här: En pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid” (Natur & Kultur). Också den är innehållsmässigt gedigen om än möjligen väl snabbt skriven.

Det visade sig att Koppargården fungerat dåligt också tidigare, i kommunal regi. Efter ett oanmält tillsynsbesök hade inspektörerna påtalat att bemanningen var låg, att de boende kunde få bli kvar i sängen hela dagen eftersom personalen inte hann få upp alla, att personalen hellre satt för sig och drack kaffe än sysselsatte de boende. Det fanns inte heller rutiner för att hantera misstag och fel, som därför sopades under mattan. Förbättringar krävdes men äldreomsorgens tjänstemän var tröga och politikerna passiva. När Carema tog över gjorde företaget en analys av verksamheten och konstaterade att det fanns så stora brister att det skulle ta åtminstone ett par år att komma till rätta med dem och med detta var kommunen införstådd.

Som Eriksson beskriver det fanns det två huvudorsaker till drevet. Den ena var en personalkonflikt. Det var en läkare som i ett mejl till stadsdelsförvaltningen beskrev verksamheten på Koppargården som en vårdkatastrof. Men själv hade hon blivit föremål för kritik från sjuksköterskorna som ansåg att hon gjort sig otillgänglig: hon svarade inte i telefon ens vid akuta situationer och hon medverkade inte vid möten med döende patienter och deras anhöriga. Hon var rentav medskyldig till ett fall som särskilt lyfts fram i medierna, nämligen att man blivit tvungen att amputera ett ben på en patient med blodpropp: det var hon som av misstag tagit bort hans blodförtunnande medicin. Tolv sjuksköterskor reagerade på läkarens utspel med ett eget brev till förvaltningen där de framhöll doktorns försumlighet. Åtskilliga anhöriga till boende stödde deras version men blev inte hörda.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den andra viktiga orsaken till drveet är enligt Eriksson Caremas transparens. Caremas egen medicinskt ansvariga sjuksköterska drog sig inte för att göra lex Maria-anmälningar, man var mycket duktigare på dokumentation och på kvalitetsmöten där alla incidenter gicks igenom och åtgärder diskuterades. Men just dokumentationen kom sedan att användas mot företaget. Eller som en undersköterska uttrycker det: ”Det var därför allt kom upp till ytan och det kunde verka som att vi höll på att ta livet av människor därborta”. Hon är en av de många som anser att förhållandena på Koppargården faktiskt blev bättre under Carema-tiden.

    För Eriksson blev följande steg naturligt nog att jämföra Koppargården med äldreomsorgen i Köping. Enligt Socialstyrelsens statistik ligger kommunen väl till när det gäller olika sorters förebyggande åtgärder – till exempel mot fallskador, undernäring och trycksår – men sämre när det gäller trygghet, trivsel och personalens bemötande. Det har också rått en uttalad tystnadskultur: dokumentationen har varit dålig och visar sig svår att få fram, personalen har i stor utsträckning varit okunnig om sin skyldighet att anmäla. Det finns incidenter som medierna hade kunnat slå upp stort om de fått reda på dem.

    Erikssons bild är ingalunda svartvit, snarare är den grå. Mycket tyder på att Koppargården på Caremas tid inte varit sämre än svenska äldreboenden i genomsnitt. Den kanske viktigaste slutsatsen är att medierna borde visa större ansvar i sin bevakning av äldreomsorgen. ”Ju fler anmälningar, desto aktivare har vårdgivaren varit i sitt patientsäkerhetsarbete”, heter det på Socialstyrelsen, men skandaljournalistiken gör att vårdgivare drar sig för att kännas vid misstag och brister. Samtidigt saknar medierna intresse för vårdens vardag och för mer strukturella förhållanden. I oktober 2013 släpptes Socialstyrelsens slutrapport om äldreomsorgen i Sverige som – nog så chockerande – visade att personal runtom i Sverige ofta struntar i att berätta om incidenter till och med internt eftersom de inte tror att det kommer att leda till förbättringar. Den här rapporten noterades över huvud taget inte i medierna.

    Erikssons artiklar i Dagens Samhälle ledde däremot inte bara till att han fick mothugg utan också till att han misstänkliggjordes: på flera håll antyddes det att han var mutad. Också boken kan tänkas bli föremål för en nog så häftig debatt. Den privata vårdsektorn växer snabbt i Sverige men det ideologiska motståndet är starkt. Det konstateras också i en annan färsk bok, antologin ”Äldreomsorgen: Praktiken, debatten och framtiden” (red: Erik Blennberger och Tomas Brytting, Carlssons). I en intervju nämner den moderata politikern Margareta B Kjellin en artikel i Aftonbladet om dödsfall på tio äldreboenden. Hon följde upp saken och i samma ögonblick som hon inhämtade att åtta boenden var kommunala kunde hon föreställa sig de rubriker tidningen gått ut med om åtta varit privata. Framför allt är ordet ”riskkapitalister” ett skällsord som förknippas med kortsiktighet, vinstbegär, skattesmitning och ett utnyttjande av utsatta människor. Om Kjellin har rätt när hon hävdar att Attendo och Carema – som nu heter Vardaga – inte gör vinster i äldreomsorgen i Sverige kan jag inte bedöma, men Dagens Industri rapporterade 2012 att de tio största privata vårdbolagens investeringar i vård och omsorg i Sverige under de fem senaste åren uppgick till så mycket som en dryg tredjedel av landstingens.

    Erik Blennberger, professor i socialt arbete, betonar att om verksamheter för utsatta och svaga inte får gå med vinst så borde väl också läkaryrket ifrågasättas. Han konstaterar också att det inte är säkert att varje skattekrona ger mer eller bättre omsorg i en kommunal verksamhet än i ett vinstdrivande företag. Caremas Koppargården hade bättre bemanning än det kommunala Köping och Koppargården blev inte bättre bara för att Carema sades upp. Ulf Hammare, som i en enkätstudie låtit anställda inom kommunal och privat såväl som ideell sektor svara på frågan varför de sökt sig till sin nuvarande arbetsplats, fann intressant nog att svaren inom privat och ideell sektor liknade varandra. I båda fallen handlade det om människosyn, värderingar och att få utföra ett meningsfullt arbete. Kommunalt anställda betonade snarare kompetensutveckling och professionalism.

    Inte minst för en fyrtiotalist är båda böckerna tankeväckande. Å ena sidan oroar man sig för hur det i framtiden ska bli med äldreomsorgens finansiering och tillgänglighet, för redan nu måste man ju vara ordentligt dålig för att över huvud taget få plats på ett boende. Å andra sidan hoppas man på valfrihet, på individualisering av tjänsterna. Man blir glad när man i Erikssons bok läser om Jeanette Sander, den energiska nya chefen i Köping som infört individuella planer för de gamla som vårdas kommunalt. Planer som är ordentligt dokumenterade: om det är något jag lärt mig av Eriksson så är det att dokumentation verkligen behövs, att det inte bara – som jag varit benägen att tro – är pappersexercis och tidsspillan.

    Sander framstår också som en ledare som lyssnar på sina medarbetare. Det är viktigt, för god omsorg förutsätter att man frångår det hierarkiska tänkandet, att all personal kan göra sig hörd. Det kunde inte sjuksköterskorna på Koppargården när de klagade på läkaren, det kunde inte undersköterskorna i Köping när de klagade på att hela avdelningar var obemannade långa stunder under nätterna och berättade att de grät av otillräcklighetskänslor och trötthet när de gick hem på morgnarna. Det ska löna sig att ta ansvar, man ska tro att man verkligen kan bidra till förändring genom att ha ögonen med sig och rapportera missförhållanden. Jobb inom äldreomsorgen framstår inte som attraktiva för dagens ungdom – ”bajsprogram” kallas utbildningarna – och också därför är bättre status och villkor absolut nödvändiga.

    Hur bra är då svensk äldreomsorg i dag? De goda nyheterna är att de som har mest med den att göra – brukarna – är de som är nöjdast. Nästnöjdast är de anhöriga och mest missnöjda de som mest bara lärt känna verksamheten genom medierna. De dåliga nyheterna är att vi fyrtiotalister så småningom får bli realister. Det kan komma en dag då vi rentav är tacksamma om nån gitter väga våra blöjor.

    Merete Mazzarella
    är författare och professor em i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

    Annons
    X

    Det hör till rutinerna vid alla äldreboenden att väga blöjor – för den enskilda individens skull.

    Foto: JESSICA GOW/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X