Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Billy Elliot Billy Elliot kunde fått Thatcher att gråta av glädje

Musikalen om arbetargrabben Billy Elliot som blir balettdansare är en oreserverad hyllning till individen i en liberal underhållningsekonomi. Theresa Benér tror att Malmöoperans proffsiga uppsättning skulle ha fått Margaret Thatcher att gråta glädjetårar.

Uno Elger, Jacob Hermansson och ensemblen i ”Billy Elliot” på Malmö opera.

Uno Elger, Jacob Hermansson och ensemblen i ”Billy Elliot” på Malmö opera. Foto: Malin Arnesson

Billy Elliot

Genre
Musikal
Regi
Ronny Danielsson
Medverkande
Jacob Hermansson, Åsa Fång, Erik Gullbransson, Marianne Mörck m fl
Var
Malmö opera

Musik: Elton John. Text: Lee Hall, övers Calle Norlén. Dirigent: Josef Rhedin/Joakim Hallin. Scenografi: Julia Przedmojska. Kostym: Annsofi Nyberg.

Musikalen ”Billy Elliot” kretsar helt kring en ideologisk brytpunkt i Storbritanniens moderna historia. Det var 1984-85, då Margaret Thatchers regering i en kompromisslös konflikt besegrade fackens masstrejker i den krisdrabbade statliga gruvindustrin. Det kollektivistiska efterkrigs-England punkterades och ersattes av en postindustriell, individualistisk era, som präglar Europa än i dag.

Pojken Billy är en representant för detta nya. Han inspireras inte av konservativ arbetarromantik, uttryckt i bastanta manskörer om ”solidaritet” och meningslös boxningsträning. I stället lockas han av dans: ”Spräng din egen gräns och gläns”, sjungs det i Calle Norléns glättiga version av Lee Halls libretto. Discorytm av Elton John, plymer och grälla festfärger av ljusdesignern Ellen Ruge får Billy att plötsligt drömma om ett annat liv, bortom den funktionella, grådaskiga vardagsscenografin av Julia Przedmojska.

Pådrivande i Billys utveckling är danslärarinnan Mrs Wilkinson, här i Åsa Fångs gestalt en snärtig, kroppsmedveten kvinna med tights och benvärmare (det är helt ologiskt att hon kedjeröker!). I bästa Thatcheranda hyllar hon målmedveten träning och individuell ambition. Hon står upp mot manskollektivets fördomar om balett som ”bögsyssla” och förbereder Billy för kungliga balettskolan. Hur det går vet alla som redan snyftat till Stephen Daldrys succéfilm från 2000.

Annons
X

Regissören Ronny Danielsson leder uppsättningen med säker hand. Ingen kan som han sätta igång en teatermaskin och så obetvingligt pumpa fram skeendet som något självklart. Samarbetet tycks friktionsfritt med koreograf Roine Söderlundh och Joakim Hallin med orkestern på bakre scenen. Musikalen rör sig i tvära kast mellan diskbänksrealistiska talscener och vilt fantasifulla showinslag. Ett bravurnummer är då brutala kravaller mellan strejkande och poliser interfolieras med barnens dansskola. Mobila dansstänger blir till kravallstaket och den politiska kampen tränger in i kulturens magiska rum.

13-årige Jacob Hermansson som en av de tre Billy (de andra är Grim Lohman och Oliver Lohk) är alldeles strålande. Han har medveten scennärvaro, lyhört samspel och auktoritet i både sång och dans. Uppsättningens fokus är att oreserverat hylla denna unga individs sociala tillblivelse, i en liberal underhållningsekonomi där ”alla är unika, det finns inget normalt”. Jag tror att Margaret Thatcher skulle ha gråtit av glädje.

Annons
Annons
X

Uno Elger, Jacob Hermansson och ensemblen i ”Billy Elliot” på Malmö opera.

Foto: Malin Arnesson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X