Annons
X
Annons
X
Världen
Krönika

Malin Hoelstad: Bilderna jag inte tog på Dödens hav

(uppdaterad)
Gula båtarna

När de ger mig den lilla kroppen så lägger jag ner kameran. Det gick inte att inte göra det. SvD:s fotograf Malin Hoelstad berättar om bilderna hon aldrig tog under räddningsaktionen på Medelhavet. Dödens hav.

En pappa och hans lille son flyter på en plywoodskiva.

En pappa och hans lille son flyter på en plywoodskiva. Foto: Malin Hoelstad

SAMOS. De står på en klippa, en vass, otäck liten klippa en bit utanför land. Flytvästarna lyser i solen. Havet runt dem är vilt, skummande. Vågorna slungar sig mot stenarna.

Bakom sträcker sig bergen mot himlen, en klarblå himmel.

Den andra båten är redan där, ska försöka hjälpa dem ombord. De vinkar att vi ska fortsätta, förbi. Ditåt, fortsätt, inåt viken!

Annons
X

Det är vackert, mitt i det overkliga. Färgerna, ljuset. Jag höjer kameran. Båten gungar och kränger, sjön är så hög att jag knappt kan hålla balansen.

Vi går vidare inåt viken när någon ropar: människor i vattnet, människor i vattnet!

På en plywoodskiva flyter två personer, en pappa och en liten pojke.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När besättningen får upp den lilla så är han helt stel, som en pinne. De försöker få av honom kläderna för att kunna värma honom, men det går inte, det går inte att böja en enda led på hans lilla spända kropp. Han är panikslagen, ropar efter sin pappa, igen och igen. Det enda han vill är att ta sig tillbaka till sin pappa, ner i vattnet.

    Ögonen, jag hade aldrig sett något liknande. Gigantiska, helt uppspärrade. Han är fyra år och han skriker efter sin pappa.

    Vi får upp pappan i aktern.

    – My baby, my baby, my baby, ropar han. Igen och igen.

    Människorna har sökt skydd på en klippa. Foto: Malin Hoelstad

    Det blåser hårt, rätt in i viken. På vågtopparna går det vita gäss. Och vi är så glada att vi har räddat dem.

    Då ser vi dem, massor med människor som flyter i den grova sjön en bit bort. Och längre in i viken, ännu fler. Det är redan en båt där, en fiskare i en gummibåt. Den är full med människor, så full att det ser ut som att den ska sjunka.

    Samtidigt flyter det så mycket bråte i vattnet, överallt, kläder, väskor, flytvästar, att vi inte vågar gå in med båten, risken är stor att något fastnar i motorerna. I stället kommer fiskaren ut och lastar av. Last på last med människor.

    Pappan som flöt på plywoodskivan räddas av Gula båtarna. Foto: Malin Hoelstad

    Jag tar en bild. Gummibåten kommer emot oss. De håller upp en flicka, fyra, fem år, och jag tar en bild till.

    Sen lägger jag ifrån mig kameran på däcket och tar emot henne.

    Hon är livlös, helt livlös, men jag tänker att jag vet hur jag ska göra. Jag hör det i huvudet som ett mantra: kolla andningsvägarna, fem inblås, 30 kompressioner, igen och igen, tills den grekiska räddningsarbetaren bredvid mig säger, she is gone, she is gone.

    Flickans ögon, man ser nästan bara ögonvitan. Länge ligger hon där på akterdäck, så många andra behöver hjälp. Besättningen jobbar frenetiskt.

    Så lyfter vi in henne i ett litet utrymme på däck, lägger henne ovanpå några tampar. Vi täcker över henne med en jacka. Jag ser fortfarande hennes hår framför mig när jag blundar. Det hängde ut över kanten, rörde sig lite i vinden.

    Den grekiske fiskaren hjälper till med att rädda flyktingarna. Foto: Malin Hoelstad

    Jag minns bara vissa ljud. Inga motorljud, inte vinden eller havet, inte ljuden från fiskebåten. Jag minns inte att någon skrek.

    Det är då jag tar emot bebisen i ljusblå plyschkläder. Är det en pojke? Han är så liten. Sju månader kanske. Ännu mindre? Han är som en liten trasa. Huvudet hänger, allt bara hänger.

    Jag gör samma sak igen: fem inblås, 30 kompressioner. Fredrik, kaptenen, leder mig genom det svåra. Den lilla kroppen, var ska jag göra av den? Var ska jag lägga honom?

    Jag ger honom till en av räddningsarbetarna. “Han är bara lite kall, han behöver värmas lite”, berättar de efteråt att jag sagt. Jag minns det inte själv. Jag visste ju att det var över.

    Foto: Malin Hoelstad

    Barn efter barn lassas upp i båten. Vi ger dem de filtar vi har, försöker sätta dem nere i lastutrymmet. De är så kalla och vi försöker klä av dem de våta kläderna, sätta dem tätt, tätt.

    En kvinna ropar hela tiden på mig, hon sitter i lastrummet på den smala britsen. Jag säger vänta, jag hinner inte nu. Men jag vet vad hon vill. Det var hennes flicka, hon som ligger därute, i skrymslet på tamparna. Jag orkar inte då, jag säger vänta och jag tittar bort.

    Det är fullt i lastrummet nu, människor överallt, människor, kläder, kräks, blöjor.

    Jag är uppe igen, de tre fyra trappstegen från lastrummet. Det gungar så. Det är en så vacker dag, strålande sol.

    Då kommer Kaith. Man ser bara hans ögonvitor. Han är alldeles spänd, men inte livlös. Det är en tvåårig liten kropp som ändå har liv i sig.

    Jag får först inte upp munnen, han biter ihop så krampaktigt. Till slut får jag hans huvud bakåt och blåser in luft. Och han kvicknar till. Jag ropar att han lever. Jag blev bara så jävla lycklig. Det var som en gåva, att han inte dog.

    Kaith med sin mamma Shada. Foto: Malin Hoelstad

    En kvinna kommer fram till mig. Hon har beige sjal och hon når mig till axeln. Hon vill ner till lastrummet men jag håller om henne och säger nej, hon får inte gå ner, det är fullt.

    Jag känner hur jag är så mycket varmare än hon. Hon ler mot mig och säger Thank you, thank you. Senare får jag reda på att hon är Kaiths mamma. Hon vill ner för att hon vill ta reda på om hennes barn lever. Det vet jag inte då. Hur kunde hon ändå le mot mig?

    Båten börjar åka hemåt. Först då tar jag upp kameran igen.

    Jag går i land för att ta bilder när alla kommer av båten. Jag tänker att det var så många barn, att det aldrig tar slut.

    Som fotograf vill jag vara nära, brukar jag vilja vara nära, men nu kan jag inte. Jag tar bilder på avstånd.

    Rodans teckning till Malin Hoelstad. Foto: Malin Hoelstad

    Dagen efter träffar jag dem igen. Kvinnan med den beiga sjalen bär den lilla pojken, Kaith, i famnen. Först då förstår jag att han är hennes barn, att det var därför hon ville till lastutrymmet.

    Då brister det, jag bara gråter. Jag vill säga till henne att jag inte visste, att jag inte visste att det var hennes pojke som var där nere.

    Vi bara står där på gatan och kramas.

    Vi träffar pappan och pojken också, de på plywoodskivan. Pojken heter Rodan. Vi ligger på marken och ritat tillsammans. Han ritar teckningar åt mig med fyrkantiga gubbar och så våra namn, mitt och hans.

    Av Malin Hoelstad, berättat för Maria Sundén Jelmini.

    Annons
    Annons
    X

    En pappa och hans lille son flyter på en plywoodskiva.

    Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 7

    Människorna har sökt skydd på en klippa.

    Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 7

    Pappan som flöt på plywoodskivan räddas av Gula båtarna.

    Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 7

    Den grekiske fiskaren hjälper till med att rädda flyktingarna.

    Foto: Malin Hoelstad Bild 4 av 7
    Foto: Malin Hoelstad Bild 5 av 7

    Kaith med sin mamma Shada.

    Foto: Malin Hoelstad Bild 6 av 7

    Rodans teckning till Malin Hoelstad.

    Foto: Malin Hoelstad Bild 7 av 7
    Annons
    X
    Annons
    X