Annons
X
Annons
X

”Betyget icke-godkänd kvarstår för LO-rapporten”

LO-ekonomernas försök till försvar av en rapport om inkomstskillnader snarare ökar än minskar intrycket av godtycklighet i angreppssättet. Det skriver professor Lars Oxelheim i en slutreplik.

LO-borgen i Stockholm.

LO-borgen i Stockholm. Foto: Tomas Oneborg

SLUTREPLIK | LÖNESKILLNADER

LO-ekonomerna Anna Almqvist och Jeanette Bergström framför i en artikel ett svar på min kritik av LO-utredningen ”Makteliten – Klyftorna större än någonsin” på Näringsliv Debatt 26/2. I min kritik refererade jag till den klassiker i universitetsundervisningen som ger exempel på hur man genom att handplocka observationer och anpassa definitioner kan komma fram till nästan vad som helst. Jag förklarar att LO-rapporten skulle kunna tjäna som ett kapitel i en uppdaterad version av denna bok.

I stället för att bemöta kritiken påstår LO-ekonomerna att jag vilseleder genom att kalla klyftorna för ”påstådda” och de refererar då till forskare som argumenterar för att stora inkomstskillnader är skadliga för samhället. Genom inriktningen på kritiken är LO-ekonomerna lika godtyckliga i sin tolkning av min kritik som LO är i sitt handskande med statistiken i rapporten.

Kort vill jag bara förtydliga att jag i ett inlägg för några månader sedan (DI den 25 november) riktade uppmärksamheten på problemet med att hanteringen av dagens finanskris gör de rika rikare och de fattiga fattigare. Min kritik mot LO-utredningen gäller emellertid inte risken för att klyftor uppstår i samhället utan det mått man använder i rapporten för att kvantifiera de klyftor som man vill framhålla som skadliga för samhället. Vad VD-lönen jämfört med den genomsnittliga industriarbetarlönen säger i denna fråga, såväl som i den påstådda maktfrågan, ifrågasätter jag med största emfas.

Annons
X

Min kritik gäller dock inte bara det valda måttet – vd-inkomsten uttryckt i antalet industriarbetarlöner – utan främst det sätt varpå LO genom datamanipulering försöker underbygga tesen att klyftan mellan vd-inkomsten och den genomsnittliga industriarbetaren aldrig varit större. Detta mantra framförs av LO:s Karl-Petter Thorwaldsson och Jeanette Bergström i Expressen den 24 februari och i inlägget på denna sida av ovan nämnda LO-ekonomer.

LO-ekonomerna plockar i sitt svar upp två av de invändningar jag gör mot mätningen i rapporten. En första invändning kan riktas mot att man använder industriarbetarlönen i jämförelser med vd-inkomsten. Svaret LO-ekonomerna ger är att man ju istället kunde valt den genomsnittliga inkomsten i hotell- och restaurangbranschen om syftet varit att försöka öka gapet. Godtyckligheten framträder här med all tydlighet. Min kritik är att ett företags kostnader består av lön till både arbetare och tjänstemän och att man borde tagit hänsyn till detta faktum. Genomsnittslönen för tjänstemän är 30 procent högre än för industriarbetare och skulle, om man tagit hänsyn till sammansättningen, i det genomsnittliga företaget avsevärt minskat klyftan.

En andra invändning är att LO i sin rapport blandar äpplen och päron genom att för en kategori välja att inkludera avkastningen på förmögenhet i inkomstdiskussionen och för den andra endast ta genomsnittlig arbetsinkomst. LO-rapporten tar industriarbetarlönen rakt av utan hänsyn till andra inkomster, till skillnad från vad man gör för företagsledarna. Även för industriarbetaren finns andra inkomster i form av skattefria stöd såväl som kapitalinkomster som, om de beaktats, skulle ha påverkat det mått LO presenterar i rapporten. Hur ser sålunda inkomstklyftan ut om LO istället jämför inkomsten för sina utvalda företagsledare med de 50 industriarbetare i Sverige med högst sammanlagd inkomst av tjänst och kapital?

Stäng

SvD NÄRINGSLIVS NYHETSBREV – dagens viktigaste ekonominyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Man kan vidare fråga sig vad det är för makt LO vill fånga genom att inkludera kapitalinkomsterna för exempelvis vd för Lundbergsföretagen där dessa utgör nästan 99 procent av den inkomst rapportförfattarna använder i sina beräkningar. Den påstådda makten borde i detta fall ses som något positivt med beaktan av alla de jobb som skapas genom den risk vd tar med sin förmögenhet. Samma sak gäller vd i H&M. Hans inkomst består till 90 procent av inkomster av kapital som satts i arbete för att skapa de jobb vars lönebild man i rapporten sätter i motsatsställning till vd:s.

    Den största inkomsten av tjänst i de inkluderade företagen – och nästan dubbelt så stor som för den som kommer tvåa – finner man för Lundin Petroleums vd. En närmare granskning visar att allra största delen av beloppet är en långsiktig ersättning från ett program med syntetiska optioner från 2009 som utföll till betalning 2014. Här inkluderar man sålunda en ersättning som arbetats in under 5 år. Vad för extra makt avses detta uttrycka?

    Godtyckligheten kommer i full dager när LO-ekonomerna i sitt försvar lyfter fram att man valt en övre gräns för hur hög inkomst som skall inkluderas i måttet. Man har sålunda valt att för de tre ovan nämnda företagen sätta ett tak motsvarande 200 industriarbetarlöner. Man väljer detta tak för att det – som man skriver – inte skall bli ett ”orimligt genomslag”. Men vad är då orimligt? Här framgår godtycket med all tydlighet. Hade man inte satt ett tak hade utredningens trovärdighet omedelbart stått på spel och min debattartikel sannolikt inte behövts. Den braskande rubriken att inkomstgapet passerat siffran för 2007 och aldrig varit så stort som nu är helt beroende på hur högt man sätter taket. Valde man exempelvis lika godtyckligt 85 industriarbetarlöner som tak för vd-inkomsten i de tre ovan nämnda företagen hade detta påstående fallit platt till marken! Valde man inget tak överhuvudtaget hade LO: s slutsats även då visat sig ogrundad.

    Det bästa är naturligtvis att använda medianvärdet (det vill säga inkomsten för vd:n i mitten med inkomsterna ordnade efter storlek) i ett läge när man har några värden som sticker ut. Det intressanta är att rapporten faktiskt redovisar medianinkomsten men att man sedan väljer bort detta mått för att i stället använda ett medelvärde i sin argumentation och därmed låta de högre värdena för H&M, Lundbergsföretagen och Lundins Petroleum vidga den påstådda klyftan. Inverkan av dessa tre företag på medelvärdet är stor. Används medianinkomsten istället minskar klyftan med nästan 30 procent.

    LO-ekonomernas försök till försvar av rapporten snarare ökar än minskar intrycket av godtycklighet i angreppssättet. Rapporten hade som uppsats i utbildningsvärlden inte passerat nålsögat för betyget godkänt. Skall LO framstå som trovärdiga får man allt presentera rapporter som inte så tydligt framstår som tendensiösa.

    Lars Oxelheim

    professor och forskare på området ägarstyrning

    Lars Oxelheim Foto: IFN

    Annons
    X

    LO-borgen i Stockholm.

    Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 2

    Lars Oxelheim

    Foto: IFN Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X