Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Hanna Gadban: Barnet som lärde sig att hata Israel

Ledare kolumnister

Foto: Mats Andersson / TT / TT NYHETSBYRÅN

Att tvingas till utvandring och invandring sätter spår i människors liv. Man hamnar i ett spänningsfält mellan det gamla och det nya; i värsta fall blir det ett vakuum och i bästa fall en öppen dörr. Jag ställdes inför nya utmaningar varje dag, mötte okända situationer och tvingades bryta upp och börja om flera gånger. Och i mångas ögon tycks jag förbli invandrare. En främling med främmande erfarenheter i bagaget.

Långt senare har jag gått igenom flera inre resor. Jag har konfronterat mina inlärda åsikter, prövat värderingar och hållfastheten i sådant som jag tidigare tog för givet. En av frågorna som jag har brottats med är Israel-Palestinakonflikten.

Som skolbarn fick jag lära mig att stå i räta led med min uniform och sjunga kampsånger innan den första lektionen började. Som avslutning visade vi vår avsky mot Israel, skanderade ”länge leve Palestina!” och tågade sedan till klassrummen. Palestina var min första politiska passion.

Annons
X

Jag minns att jag såg på nyheterna hur hemskt Palestinas befolkning behandlades; barn och kvinnor dog på öppen gata och jag drömde ofta mardrömmar. Jag gömde mig bakom soffan när nyheterna sändes. Tanken på att behöva skiljas från mina föräldrar på samma sätt gjorde det svårt att somna.

Så kom jag till Sverige. I SFI-klassen träffade jag för första gången i mitt liv en judinna. Hon var en väldigt behaglig person, men jag minns att jag var rädd för att hälsa på henne. Minnen vällde fram: kampsångerna i skolan, de skrämmande nyhets-bilderna och jag själv gömd bakom soffan.

En dag fick vi en ny elev i klassen, han kom från Palestina och talade bra svenska jämfört med oss andra. Han bad läraren att få göra en presentation inför klassen och hans första fråga blev: ”Hur skulle ni göra om ni kom hem och upptäckte att en främmande person hade tagit över ert hem, mördat dina barn och sen tvingar dig på flykt?” Det uppstod dålig stämning i klassrummet, och det kändes som att min judiska klasskamrat blev anklagad för något hon självklart inte hade gjort. Det blev en tankeställare för mig.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Efter denna händelse började jag hälsa på henne, fast jag minns att det var en stor utmaning. När hon senare slutade i vår skola fick jag en liten lykta från henne. I botten hade hon ristat in mitt namn och ett hjärta.

    För många i Sverige som har vuxit upp med kunskap om och avsky mot Förintelsen, kan det te sig obegripligt att möta människor från Mellanöstern som från barnsben uppfostrats till att avsky Israel. Jag är dock övertygad om att alla ställningstaganden kan förhandlas, omdanas, omvärderas och till och med ibland förändras helt – dock sällan utan motstånd.

    I dag har jag inga svårigheter att skilja mellan kritiken som berör den historiska konflikten mellan Israel och Palestina och judar som individer. Givetvis är det lika viktigt att skilja mellan världens muslimer och de fruktansvärda handlingar som terrorstämplade organisationer begår i islams namn. Att skilja mellan Hamas och palestinier som individer.

    Om vi klarar att markera den här gränsdragningen blir samexistensen naturlig, oavsett var vi befinner oss. I dag kan jag glädjas åt att ha många judiska vänner. Dessutom känner jag tacksamhet mot Sverige. Här har jag fått möjlighet att utmana de inlärda fördomar som jag växte upp med.

    Annons
    X
    Foto: Mats Andersson / TT / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X