Annons
X
Annons
X

Barnen som inte finns

Flera hundra flyktingbarn och ungdomar lever på Stockholms gator. De begår brott och är själva offer för kriminalitet. Journalisterna Federico Moreno och Katia Wagner har följt de enda två poliser som jobbar med barnen ingen vill ta ansvar för.

Idag finns mellan 200 och 300 ensamkommande barn, främst från Nordafrika, i några av de farligaste områdena i Stockholms innerstad.

Idag finns mellan 200 och 300 ensamkommande barn, främst från Nordafrika, i några av de farligaste områdena i Stockholms innerstad. Foto: LARS DAREBERG

Sjuttonårige Nabil rättar till Cristiano Ronaldo-frisyren han särskilt bad om hos frisören, och knäpper jackan som han snott i en klädbutik i stan.

Han står i hörnet mellan Åhléns och Drottninggatan. Om någon timme förvandlas den här platsen till en av Stockholms värsta platser för barn och unga att vistas på kvällstid. Här uppehåller sig narkomaner, langare och andra kriminella. Och nordafrikanska ensamkommande pojkar, som Nabil. Barn och ungdomar som inte passar in i det svenska mottagarsystemet och som därför allt oftare syns driva runt på stan. Det är en grupp pojkar mellan 9 och 18 år som i antal ökat kraftigt de senaste två åren och som inte överensstämmer med den bild många har av hur barn och unga ska vara. Av myndigheter och i debatten framställs de ofta som antingen offer eller som förövare. Bägge sidor förmedlar en förenklad bild. Ingen av dem hjälper barnen.

En uppenbart påtänd man ställer sig några centimeter från Nabils ansikte och frågar om knark. Det är en hotfull situation men 17-åringen skakar bara nekande på huvudet och tycks ganska oberörd.

Annons
X

När mannen gått därifrån säger Nabil:

– Jag känner att jag inte har något kvar att leva för.

Några timmar tidigare en bit därifrån, inne på polisens slitna kontor vid Centralstationen, gör sig Christian Frödén klar för ännu ett nattpass.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Utanför har det blivit kyligt fastän kvällsmörkret ännu inte riktigt hunnit lägga sig. Bara någon dag har gått sedan den stora båtolyckan på Medelhavet, där omkring 700 flyktingar miste livet i sina desperata försök att ta sig till Europa.

    Christian Frödén ser inte ut som en polis. Klädd i slitna jeans, tunn jacka och med en Konsumpåse i ena handen. Kollegan Mikael Lins går bredvid i svart luvtröja.

    Deras arbete med ensamkommande flyktingbarn som begått brott i huvudstaden har pågått ungefär ett år nu. Större delen av tiden har de jobbat i det tysta. Tills barnens situation uppmärksammades tidigare i år när en mobilfilm visade hur en vakt brottade ner en marockansk pojke på Malmö centralstation.

    Pojken, vi kallar honom Sami, flydde från Malmö till Köpenhamn. Och därifrån upp till Stockholm. Några dagar senare hörde en flyktingkille vi lärt känna av sig till oss. Han hade träffat Sami. Det visade sig att elvaåringens nya hem var innerstadens värsta drogmiljöer.

    Vårt samtal med Sami var omvälvande. Hans oro, hans svårigheter att koncentrera sig, den lilla barnkroppen som tagit stryk av det hårda livet på gatan, det desperata sökandet efter pengar. Sami förväntades skicka pengar till sin pappa i Marocko, en press som inte är ovanlig bland ensamkommande. Han sken upp när han fick prata i telefon med pappan. Såg lättad ut för en stund. Men snart ville han återigen tillbaka ut och söka efter pengar.

    Christian Frödén och Mikael Lins var med när Sami slutligen omhändertogs i Stockholm efter att ha levt på gatan i nästan två veckor. Det var de två som ordnade så att pojken kunde skickas till ett särskilt anpassat boende med extra personal.

    Gripandet var en omtumlande upplevelse, säger Christian Frödén. Dagen efter var han på utbildningsdag med kollegor, men kunde inte vara riktigt närvarande i det skämtsamma polistugget. Upplevelsen av den gråtande pojken med låsta fötter skavde i honom. Han tänkte på sin egen son som är i ungefär samma ålder. Det hela hade först gått lugnt till. Men så blev Sami orolig och våldsam. Det krävdes flera poliser för att ta kontroll över honom. Ju fler poliser, desto mindre våld, påpekar Christian Frödén.

    Han och Mikael Lins har i stort sett jobbat ensamma med den här stora gruppen barn och ungdomar på Stockholms gator det senaste året. Det var förra sommaren som de fick uppdraget att arbeta uppsökande specifikt mot de ensamkommande som uppehöll sig i city och i många fall var på väg in i kriminalitet. Kunskapen då var väldigt liten. Det som var tydligt var att nord–afrikanerna var den ungdomsgrupp som begick flest brott och använde droger mest. Dessutom blev de själva utsatta för brott.

    – Vi insåg tidigt att de är både offer och förövare och att de är väldigt aktiva, säger Christian Frödén.

    Så ser det ut också nu, ett år senare. En stor del av de stölder, rån och narkotikabrott som sker i city begås av de här pojkarna.

    – De är ofta gatubarn från Marocko som har livnärt sig på det sätt de kunnat. Till skillnad från afghanska ensamkommande, som ofta växt upp i familjer, skyr de nordafrikanska pojkarna kontakt med vuxna och med myndigheter, säger Christian Frödén.

    Mikael Lins nickar.

    – De är otroligt gatusmarta. Samhället förstår ofta inte de här barnens behov. Det primära är inte att få en säng och mat att äta.

    Nabil, han med Cristiano Ronaldo-frisyren, är ett av de omkring 200 barn från Nordafrika som utan föräldrar tagit sig till Sverige de senaste två åren och som rör sig i Stockholms innerstad på nätterna. Resan har varit lång och farlig. Nabil berättar att han hållit sig fast under en lastbil på en färja från marockanska hamnstaden Tanger till spanska sydkusten. Plankat sig fram genom Europa på bussar och tåg. Madrid, Lyon, Dortmund. Ända till Sverige, så långt från fattigdomens Marocko han kunnat ta sig.

    Nabil säger att han måste skaffa pengar till sin mamma, hon ligger på sjukhus i hemlandet och har inte kunnat försörja honom på flera år. Det var därför han hamnade på gatan i Marocko och blev ett av landets 80 000 gatubarn.

    De flesta av de marockanska barnen har levt på gatan i Spanien innan de fortsatt resan upp över kontinenten. Många pratar flytande spanska.

    Nu är Nabil trött och vilsen. Vart han än vänder sig möts han av stängda dörrar. I fjol avgjorde Migrationsverket 335 fall med ensamma marockanska barn och ungdomar, bara 16 av dem fick stanna i landet. Av de afghanska ensamkommande fick 97 procent bifall på sina asylansökningar, av de irakiska fick nästan 75 procent stanna, för att nämna några andra nationaliteter.

    Så Nabil vet. Han kommer inte att få stanna i Sverige heller. Han säger att han har svårt att sova på nätterna. Sedan några veckor har han tappat kontakten med sin mamma, hon har flyttats till ett sjukhus i en annan stad, där det inte finns släktingar som kan hjälpa honom att hålla telefonkontakt. Och här finns ingen som hjälper honom med en sådan sak.

    Han knyter näven för att visa hur han vaknar med en ångest som han måste slå mot väggarna för att bli av med.

    – Jag snor inte ens något längre, jag svär. Vad ska jag med pengarna till nu?

    Många av dem poliserna stöter på har rymt från boenden som ligger långt ifrån Stockholm. Det händer att Christian Frödén och Mikael Lins själva sätter sig i bilar för att köra hem pojkarna. Lika ofta saknar de resurser att ordna transporter. Krasst sett kan man säga att barnens knarkmissbruk förbättrar deras möjligheter att över huvud taget få något slags hjälp.

    – De har också ofta klart för sig hur systemet fungerar, säger Mikael Lins.

    Så när barnen överlämnas till socialtjänsten vet de att myndigheten inte kan låsa in dem. Det är ganska vanligt att de helt enkelt går därifrån. Även små barn på åtta, nio år kan alltså snabbt åter befinna sig i den dåliga miljö där de två poliserna först fann dem.

    – Det är otroligt frustrerande. Vi måste hitta nya sätt att jobba med de här barnen och ungdomarna, där myndigheterna samarbetar mycket bättre, säger Christian Frödén.

    Han och Mikael Lins sätter sig i en civil polisbil och kör ett varv på Klarabergsgatan. Det har hunnit bli mörkt och allt färre människor syns till i city, där det sker fler brott per år än i hela Örebro län.

    På en av de smalare gatorna bakom Åhléns får Christian Frödén syn på något. Han gör en hastig u-sväng nära ett garage där narkomaner brukar tända på.

    Christian Frödén har känt igen tre ensamkommande i 18-årsåldern, som begick flera brott för ett år sedan. Han stannar bilen, och de två poliserna stiger ur och hälsar på killarna som verkar känna igen bägge.

    – Vi kollar om de är drogpåverkade för att få bort dem så tidigt så möjligt, vi gör ofta så. Det kan gå snabbt utför för dem som hamnat i dåliga miljöer, säger Christian Frödén.

    I början av hans och Mikael Lins arbete vid Sergels torg lärde de känna en grupp ensamkommande från Afghanistan. Pojkarna hamnade i en spiral av drogmissbruk och kriminalitet som eskalerade. Till slut var de fast i rökheroin. Två av killarna råkade ta en överdos.

    Utanför en kiosk hänger en löpsedel som vittnar om flyktingarna som drunknat i Medelhavet.

    Två av killarna som poliserna nu stoppat är marockaner. Den tredje, vi kan kalla honom Saif, kommer från Libyen.

    – Jag kom till Europa via Italien. Vi var 400 i en fiskebåt från Tripoli. Kan du tänka dig?

    Det är inte ovanligt att flyktingbarn utnyttjas av kriminella runt om i Europa. I Italien är det känt att maffian tjänar stora pengar på barn och ungdomar som lyckas ta sig till kontinenten. En granskning gjord av tidningen L’Espresso avslöjade att flyktingpojkar prostituerar sig vid tågstationen Termini i Rom för att skicka hem pengar till sina familjer.

    ”Vet du hur mycket jag tjänar på flyktingarna? Mer än på knarket”, hördes en av maffiaorganisationens toppar säga i ett samtal som avlyssnades av italienska polisen.

    Saif tar en tugga av en chokladkaka. Han har en tunn sportjacka och skakar lätt i kylan utanför Continentalgaraget på Mäster Samuelsgatan.

    – Libyen var kaos. Jag var tvungen att lämna landet. Där var mitt liv inte värt något. Därför tog jag chansen även om jag visste att möjligheten att ta mig över havet vid liv var väldigt liten. Nu funderar jag på att åka härifrån, till Tyskland, säger han och ser på medan Mikael Lins tar en av killarna åt sidan för att kolla om han är drogpåverkad.

    De unga vi träffar säger att poliserna är schysta, men jobbiga. Det är precis vad Christian Frödén och Mikael Lins vill. Skapa förtroenden, men också störa så att barnen inte fortsätter hänga i de här områdena. Men det är ett kortsiktigt arbete, påpekar poliserna. Trots övertidsarbete hinner de inte hantera alla de möter på Stockholms gator.

    – Vi träffar ensamkommande som missbrukar narkotika, som inte bor någonstans och inte har någon inkomst, säger Christian Frödén.

    För många är det nog en chock att läsa att Sverige i dag är ett land där barn kan lämnas åt sitt öde. Men ingen tycks ta ansvar för att hundratals barn lever så.

    Christian Frödén och Mikael Lins arbetar nära socialsekreterare från Ungdomsjouren. Men det krävs mycket fler och tydligare insatser, menar de.

    Ofta skulle flyktingbarnen behöva komma ifrån gatan för att avvänjas från sitt kriminella leverne, anser citypoliserna. De liknar livet på gatan vid missbruksproblem.

    Fler låsta platser i en ny form är nödvändigt, tror de. Boenden som är anpassade för de här barnens specifika behov. Men Statens institutionsstyrelse, SIS, hävdar att det inte är lösningen på problemet. Också på låsta boenden är det svårt att ta hand om barnen, som ofta har en större problembild än vad socialtjänsten angett. Det finns helt enkelt inga givna modeller.

    Detta är en av anledningarna till att det försvinner så många ensamkommande i Sverige. Sedan 2007 har tusentals barn och ungdomar försvunnit medan de varit myndigheternas ansvar. 1 252 har aldrig återfunnits. Barnombudsmannen har nu krävt en nationell samordning.

    Klockan är kvart över elva när vi skiljs från pojkarna utanför garaget och kör vidare till McDonalds på Vasagatan. En plats som blivit träffpunkt för ensamkommande från Nordafrika. Också här hälsar pojkarna igenkännande på poliserna när vi stiger in. En av dem är 15 år men ser yngre ut. Han bor på ett boende i Uppsala. Han kan inte ta sig hem den här kvällen eftersom tågen norrut står stilla på grund av ett tekniskt fel. Pojken, som känner Christian Frödén och Mikael Lins sedan tidigare, frågar på tyska om de kan skjutsa hem honom.

    Så blir det inte. För samtidigt kommer ett larm om en man som blivit skjuten i benen i en förort. De två poliserna måste lämna pojken och i stället åka iväg för att vakta vid sjukhuset dit den skjutne förts.

    – Vi hinner inte med som vi skulle vilja, säger Christian Frödén.

    De ensamkommande nordafrikanska pojkarna är numera en självklar del av den europeiska stadsbilden. Madrid, Rom, Berlin, Oslo. Stockholm. När de blivit misstänkta för flera brott här i Sverige, drar de vidare, ofta till Norge eller Tyskland.

    Många av dem som Christian Frödén och Mikael Lins möter bär med sig svåra upplevelser. Ärrade kroppar från ett våldsamt liv på gatan, och ibland från ångestdrivet självskadebeteende. Det är vanligt att de röker hasch, många vittnar om att de tar droger för att döva jobbiga minnen och en påfrestande vardag.

    Deras självbild skiljer sig starkt från det synsätt som svenskar har av barn. De identifierar sig inte ens riktigt som barn utan som unga vuxna som måste försörja sig själva och ofta någon som är kvar i hemlandet.

    – Vissa kan tycka att det här är unga vuxna som valt sin egen väg . Men det är att göra det alldeles för enkelt för sig. De är gatubarn som aldrig haft något stöd och som överlevt tack vare kriminalitet. Kan man då säga att de har ett eget val? säger Christian Frödén.

    Enligt honom och Mikael Lins pekar mycket de har sett på att människohandel förekommer inom gruppen ensamkommande flyktingbarn, att äldre personer styr barnens brottslighet. De har själva gjort flera anmälningar om misstänkt människohandel, men det är ofta svårt att styrka då de drabbade nästan aldrig vill samarbeta med polisen och kanske inte ens ser sig själva som exploaterade.

    – Det har hänt att jag stulit åt andra. Inte nu längre alltså, men det har hänt. Oftast är det äldre killar som betalar några hundringar om man stjäl åt dem. Mobiler, jackor, såna saker, säger Nabil i hörnet mellan Åhléns och Drottninggatan.

    För några timmar sedan fanns det en öppen plats här i närheten där han kunde finna lite ro. På dagtid går han in i Kulturhuset, uppför rulltrapporna till biblioteket, och söker upp syntarna. Det är först då, när han spelar piano, som Nabil kan slappna av.

    – Sången från ”Titanic”, den gillar jag att spela, säger han.

    Federico Moreno

    Katia Wagner

    sondag@svd.se

    Annons
    X

    Idag finns mellan 200 och 300 ensamkommande barn, främst från Nordafrika, i några av de farligaste områdena i Stockholms innerstad.

    Foto: LARS DAREBERG Bild 1 av 6

    Mikael Lins är en av två poliser som jobbar med de flera hundra ensamkommande barnen som driver runt i Stockholms innerstad på kvällarna.

    Foto: LARS DAREBERG Bild 2 av 6

    ”Vi hinner inte med som vi skulle vilja”, säger Christian Frödén på polisstationen vid Centralen om arbetet med de utsatta flyktingbarnen.

    Foto: LARS DAREBERG Bild 3 av 6

    Många av barnen och ungdomarna har levt hårda liv på gatan redan i sina hemländer.

    Foto: LARS DAREBERG Bild 4 av 6

    ”Jag kom till Europa via Italien. Vi var 400 i en fiskebåt från Tripoli”, berättar Saif som blir stoppad av Mikael Lins och Christian Frödén utanför ett garage där narkomaner ofta samlas.

    Foto: LARS DAREBERG Bild 5 av 6

    ”Samhället förstår ofta inte de här barnens behov. Det primära är inte att få en säng och mat att äta”, säger polisen Mikael Lins.

    Foto: LARS DAREBERG Bild 6 av 6
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X