Annons
X
Annons
X

Bengt Kristensson Uggla: Bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen

(uppdaterad)

En tung policyrapport från Stanford gör upp med den marknadsfundamentalism som man menar har skapat upprepade kriser. Författarna ordinerar en god dos humanistisk bildning på ekonomiskolorna.

UNDER STRECKET

Vad ska vi ha ekonomerna till? Det frågade tidskriften Fokus med fet rubrik på sin förstasida i september. I kölvattnet efter investmentbanken Lehman Brothers fall den 15 september 2008 och finanskrisens snabba spridning, tillsammans med dess förlängning i en lånekris som i år slagit klorna i både USA och EU, talar tidskriften anklagande om ”de fallna profeterna”. Självaste Lars Calmfors tycker helt enkelt inte att hans eget skrå, nationalekonomerna, har gjort ett tillräckligt bra jobb.

Behovet av självkritik förstärks av den hårda dom som Nobelpristagaren Paul Krugman uttalar över nationalekonomerna: ”Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst och som sämst direkt skadligt.”

I boken ”The crash of 2008 and what it means” (2008) driver riskkapitalisten George Soros tesen att finanskraschen 2008 inte bara utgjorde kulmen på en superboom baserad på kreditexpansion – utraderingen av Lehman Brothers markerade också slutet på marknadsfundamentalismens era. Den nyliberala ekonomiska teori som drivits till sin spets i rational expectations theory hade eftersträvat perfekt konkurrens – men en sådan förutsätter perfekt information, något som Popperlärjungen Soros menar vara en omöjlighet. Den ekonomiska krisen verkar med andra ord ha långtgående epistemologiska implikationer för såväl nationalekonomisk som företagsekonomisk teoribildning – och därutöver.

Annons
X

Det är en ödets ironi att samma sommar som Svenskt Näringsliv går ut i ett våldsamt angrepp på humaniora – då man i sin iver att strypa tillströmningen till dessa ämnen till och med ville sätta studenterna inom dessa ämnen på svältkur genom reducerat studiestöd – utkommer en policyrapport från prestigefyllda Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching (ett forskningscenter lokaliserat till Stanford University) som föreslår det rakt motsatta. En bred humanistisk bildning ses som en nödvändig resurs i samtiden, som också varje ekonomistuderande borde få som en integrerad del av i sin grundutbildning. Utgångspunkten är en genomgång av de företagsekonomiska utbildningarna i USA genom flera år av intensivt resande, då man besökt en rad olika lärosäten runt om i landet.

Efter ett grundligt analys- och fördjupningsarbete kom man så tidigare i år med boken Rethinking undergraduate business education. Liberal learning for the profession (Jossey-Bass, 208 s). Denna policyrapport argumenterar kraftfullt för att civilekonomutbildningarna är i ett skriande behov av att i sitt curriculum integrera liberal eduction, ett begrepp som i den svenska kontexten skulle kunna beskrivas som en bred humanistisk bildning. Rapporten lyfter fram att det finns övertygande såväl externa som interna skäl för en sådan reform av ekonomiutbildningarna – och det intressanta är att dessa skäl konvergerar.

De externa skälen blev påtagliga för författarna genom brutaliteten i den ekonomiska kris som drabbade världen precis när man 2008 skulle börja sin inventeringsresa till olika campus. I denna situation – då ekonomin å ena sidan framstod som viktigare än någonsin för den som ville förstå världen, men å andra sidan drabbats av den djupaste av kriser – beslutade man sig för att ta den utmaning detta innebar på allvar. Man frågade sig om inte utbildningarnas utformning, genom deras ensidighet och deras alldeles för begränsade perspektiv på allt från samhälle och kultur till natur och resurser, i allra högsta grad hade bidragit till krisen.

På så vis formar sig boken inte bara till ett imperativ att reformera ekonomutbildningarna, utan också till en allvarlig kritik av tendensen att isolera och renodla aktieägarperspektivet – som samtidigt inneburit att man blundar för de andra intressenter som ett mångdimensionellt perspektiv på ekonomi kan synliggöra. Författarna menar att det är dags att lära av de misstag som gjorts när man utgått från ett ensidigt och idealiserat marknadsbegrepp, som gjort att man nonchalerat andra samhällsdimensioner och mer komplexa former av social interaktion. Företagsekonomi är så mycket mer än marknader, och ett samhälle är så mycket mer än ekonomi.

Man menar att ett strategiskt affärsperspektiv systematiskt bör länkas samman med vidare perspektiv på samhälle och miljö, institutioner och människor. Författarna tycker också att det nya affärslandskap som växt fram genom ekonomins egna transformationer, präglat av osäkerhet och komplexitet, ömsesidiga beroenden och tvetydigheter, talar för ett sådant synsätt.

De externa skälen som man lyfter fram för behovet av en utbildningsreform leder således organiskt över i de interna skälen för en bred humanistisk bildning (ett resonemang som har relevans för alla utbildningsnivåer inom området). Gång på gång återkommer man till den fundamentala bristen på integration, som leder till fragmentarisering och splittring, vilket i sin tur ger stöd för ett instrumentellt förhållningssätt (och lämnar fältet fritt för egennyttan).

En aktuell amerikansk undersökning visar också att de som studerar företagsekonomi tänker mer instrumentellt, mer sällan diskuterar kursinnehållet utanför lärosalarna, läser färre böcker vid sidan av kurslitteraturen samt besöker färre konstutställningar, konserter och teaterföreställningar än andra jämförbara studerandegrupper. Ekonomistuderandes tendens att ensidigt fokusera på framtida karriärer sägs också få till resultat att de inte gör några allvarligare försök att koppla dem till andra områden, utveckla en meningsfull livsfilosofi eller ett intresse för politik eller andra länder och kulturer. Det som gör situationen så allvarlig är att utbildningen inte motverkar dessa snäva perspektiv, utan tvärtom i stället förstärker dem – det genomtränger ett curriculum som alldeles för ofta utgår från att ”everything is business”.

Carnegierapportens återkommande mantra är behovet av att vidga perspektiven, koppla ekonomi till andra områden och åstadkomma en integration av en vidare palett av ämnen – tillsammans med behovet av en väl integrerad personlighet. Och för att bli reflekterande professionella – och inte bara ”tekniker” – skulle de som studerar företagsekonomi verkligen ha nytta av den bredare bildning som liberal arts erbjuder. Författarna använder metaforen ”double helix” för att tala om hur man systematiskt och kontinuerligt skulle vilja integrera en bredare humanistisk bildning i de företagsekonomiska utbildningarna för att bättre förbereda studenterna för ”livet i alla dess dimensioner”.

När författarna söker en ny kunskapsbas, som kan förbereda dem som ska arbeta i framtidens näringsliv för en ekonomisk verklighet präglad av hög komplexitet, konstant mångtydighet och svåra dilemman hämtar de sin inspiration från Roger Martin och hans begrepp integrative thinking, som sedan bryts ned i tre sammanlänkade nyckelkompetenser:

För det första analytiskt tänkande, som står för ett slags formaliserad kontextoberoende kunskap, den vi till exempel möter inom matematiken. Även om författarna ser denna som en nyckelkompetens som är oundgänglig för att alls framstå som trovärdig som ekonom, så varnar författarna likväl för att endast fokusera på denna kompetens. För den som ska hantera komplexa situationer och kunna förhandla mellan motstridiga intressen och perspektiv är analytiskt tänkande nödvändigt, men på intet sätt tillräckligt.

Därför lyfter författarna, för det andra, fram nödvändigheten av att kunna se mångtydigheten hos ett fenomen och att använda olika referensramar ( multiple framing), för att se världen utifrån olika perspektiv. Denna förmåga att skifta synsätt, att arbeta intellektuellt med skilda och i grunden motstridiga referensramar, relatera oförenliga analytiska perspektiv till varandra och ta professionellt ansvar i situationer av hög komplexitet och markerad pluralitet förutsätter tolkningsmedvetenhet.

Den tredje nyckelkompetensen, den självreflekterande förmågan att undersöka mening och sammanhang ( the reflective exploration of meaning), introducerar frågor som handlar om identitet och självförståelse hos de personer som ingår i utbildningen. Författarna vill på så vis komma tillrätta med vad man skulle kunna beskriva som ett antropologiskt underskott. Tolkningsmedvetenhet förutsätter att man känner sig själv och kan ta ansvar för sina tolkningar. Men ämnesintegration förutsätter att man själv är en välintegrerad person. Att man uppfattar sig själv som handlande och ansvarig är en förutsättning för både ett fördjupat lärande och en mogen framtida yrkesutövning.

När man kommit så långt i resonemanget står det klart för den välinformerade läsaren att hela denna diskussion om behovet av bildning inom civilekonomutbildningen egentligen handlar om tolkning. En bredare humanistisk bildning kretsar nämligen kring hermeneutikens stora utmaning: hur man kreativt, kritiskt och ansvarigt kan hantera tolkningskonflikter.

Tolkningsperspektivets närvaro förstärks också av att författarna väljer det aristoteliska begreppet praktisk visdom som syntetiskt begrepp för de tre nyckelkompetenserna. Hermeneutiken är just en praktisk filosofi, som inte erbjuder några rent teoretiska lösningar eller metoder för att hantera tolkningskonflikter. Vår tids hermeneutik implicerar en handlingsfilosofi där man måste agera utan absolut kunskap – men den avgränsar sig samtidigt mot varje försök att reducera tolkning till ren godtycklighet (vilket också kan legitimera ett obegränsat egenintresse). Tolkning rör sig om en mångfacetterad kompetens att handla välövervägt, klokt och ansvarigt i konkreta situationer av stor osäkerhet.

Carnegieförfattarna refererar till undersökningar av Roger Martin, som visar att framgångsrika företagsledare och entreprenörer kännetecknas just av en förmåga att hålla samman och växla mellan inifrån- och utifrånperspektiv, affärs- och samhällsperspektiv, att samtidigt hålla diametralt olika idéer i huvudet för att sedan utan panik framställa en syntes som är överlägsen alternativen. Ett rent teknokratiskt förhållningssätt duger inte inom företagsekonomin. I stället måste den som vill utveckla ”konsten att företa sig något” på ett innovativt och ansvarigt sätt balansera mellan analytiskt mästerskap och intuitiv originalitet. Det handlar om en dynamisk tankemodell som förenar komplexitet, kritik och kreativitet.

Författarna till Carnegierapporten hyser stora förhoppningar på vad liberal arts och en bred humanistisk bildning ska kunna erbjuda – men kan dessa storslagna förhoppningar verkligen infrias? Finns detta kunskapsintresse, inriktningen på ämnesintregration och intresset för en välintegrerad personlighet att tillgå inom dagens humaniora?

De aktuella villkoren för humaniora är i dagens utbildnings- och forskningsklimat inte gynnsamma. Carnegierapporten talar också om att liberal learning befinner sig i ”djup kris”. Men problemet är inte bara att detta ämnesområde på senare år utarmats resursmässigt, att dess kunskapskultur deformerats till följd av den nya formalism som i allt högre grad präglar kunskapspolitiken och dessutom berövats sin självkänsla genom att ständigt negligeras. Alldeles för ofta har humanister själva isolerat sig, utvecklat en ensidigt teorisk kunskapskultur och varit rädda för att ”smutsa ner sina fingrar”. Detta står i skarp kontrast till de teambaserade simuleringsövningar, laborativa experiment och nära samarbeten med aktörer i samhället som präglar civilekonomutbildningen i dess bästa stunder. Därför måste nog också den integration som eftersträvas bli ömsesidig och ta formen av en process där båda parter är beredda att förändras.

Bengt Kristensson Uggla
är Amos Anderson-professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi.

Annons
Annons
X
Annons
X