Annons
X
Annons
X

Ingmarie Froman: Att vara eller inte vara Charlie

Charlie Hebdo – ett år senare

Attentatet mot Charlie Hebdo för exakt ett år sedan underblåste Frankrikes identitetskris. I stridsskriften ”Qui est Charlie?” hävdar Emmanuel Todd att den islamofobiska reaktionen är ett levande arv från katolicismen med dess auktoritära tänkande.

Muhammed håller upp en skylt med ­orden ”Je suis Charlie” på omslaget till första numret av Charlie ­Hebdo efter attentatet den 7 januari 2015.

Muhammed håller upp en skylt med ­orden ”Je suis Charlie” på omslaget till första numret av Charlie ­Hebdo efter attentatet den 7 januari 2015. Foto: AOP

Vid halvtolvtiden på förmiddagen den 7 januari 2015 upplöstes redaktionsmötet på tidningen Charlie Hebdo i ett blodbad, när bröderna Kouachi sköt sig in och lämnade tolv döda och elva skadade efter sig. Nyheten om attentatet spreds omedelbart, och knappt en halvtimme senare twittrade Joachim Roncin, medarbetare på en gratistidning, en spontan reaktion: ”Je suis Charlie”.

På kvällen hade hashtaggen #JeSuisCharlie tweetats över 2 miljoner gånger och uttrycket ”Jag är Charlie” anammades blixsnabbt i de mest skilda miljöer: av franska och internationella tidningar, hemsidan för USA:s Parisambassad, den franska versionen av Google, Parisoperan och av de solidaritetsmöten som improviserades fram under det första dygnet. Till och med på Triumfbågen, det tunga monument på Champs-Elysées som mer än andra symboliserar den franska nationen, projicerades frasen ”Paris är Charlie” under några kvällar strax efter attentaten.

Joachim Roncin gjorde också en logga, med samma ordalydelse, i Charlie Hebdos karakteristiska typsnitt, som spreds lika snabbt som hans ursprungliga tweet. Under de stora manifestationer som ägde rum den 11 januari – med miljoner deltagare – syntes skyltar med Charlieloggan överallt.

Annons
X

Det verkade då som om en tweet på tre små ord uttryckte ett helt lands medkänsla med offren för terrordåden och vilja att försvara yttrandefriheten. Men så var det naturligtvis inte. Alla rycktes inte med, många bet ihop och vägrade delta. Inte för att de sympatiserade med terroristerna utan för att de såg det väldiga engagemanget för satirtidningen som ett uttryck för hyckleri snarare än solidaritet. Hur kunde till exempel representanter för Saudi­arabien tillåtas gå i spetsen för manifestationen i Paris? Och till råga på allt bakom en banderoll med just orden ”Je suis Charlie”.

En som länge höll tyst var Emmanuel Todd, välkänd författare av sakprosa och en annars ofta hörd röst i fransk debatt. Han väntade i fem månader innan han tog till orda i boken ”Qui est Charlie? Sociologie d’une crise religieuse” (Vem är Charlie? En religiös kris sociologi; Seuil). Frågan är retorisk, Todd svarar själv med en råsop i inledningen: Charlie är de vita, åldrande, borgerliga fransmännen med katolsk bakgrund som mer drivs av islamofobi än av omsorg om fri- och rättigheter. För Todd ­avslöjade miljondemonstrationerna i stället vidden av Frankrikes kris. Där marscherade framför allt de som vill ha ett ojämlikt Frankrike, en republik där det är fritt fram att förakta arbetare, spotta på svaga och där det råder tvång på att häda religion, i synnerhet när det gäller islam.

”Qui est Charlie?” är en stridsskrift med ett uppskruvat tonläge som skiljer sig radikalt från det Todd tidigare skrivit. Han är historiker och antropolog med demografi som specialitet. Han diskuterar politik och samhällsfrågor utifrån studier av demografiska förändringar och familjestrukturer, och för den som söker djupare förståelse av en komplicerad verklighet är hans böcker ofta givande. När andra förklarar franska väljares inställning i en viss fråga utifrån ålder, sysselsättning och utbildning, kan Todd i stället utgå från traditionella familjemönster: varför är motståndet större i områden som domineras av egalitära familjer, medan motståndet är betydligt svagare i regioner med auktoritära familjer?

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I sitt författarskap begränsar han sig inte till Frankrike. Några av hans böcker om andra länder har skaffat honom en internationell läsekrets, eftersom verkligheten i efterhand givit honom rätt. I ”Låtsasimperiet” (2002) diskuterade han USA:s framtid och pekade på riskerna för en finanskris (som alltså skulle komma att inträffa sex år senare), vilken allvarligt skulle komma att rubba USA:s ställning som världsledande ekonomisk nation. I ”Le rendez-vous des civilisations” – utgiven 2007 tillsammans med demografen Youssef Courbage – behandlas utvecklingen i muslimska länder, och där hävdade författarna, flera år innan den arabiska våren exploderade, att den stigande läskunnigheten och de sjunkande födelsetalen oundvikligen skulle leda till allt starkare krav på ökad demokrati och högre välstånd.

    I ”Qui est Charlie?” målar han upp en bild av Frankrike som är bekant från hans tidigare skrifter: i Parisområdet, i mellersta och delvis i södra Frankrike härskar en egalitär familjestruktur. Där fick också franska revolutionen, republiken och väns­tern ett starkt fäste och kom att reducera katolska kyrkans inflytande. I väst­ra och östra Frankrike, periferin som domineras av ett auktoritärt familjemönster, behöll kyrkan där­emot länge sin makt över människors sinnen och vardag. Balansen ­mellan det anarkistiska Frankrike och det hierarkiska Frankrike, bodelningen mellan re­publikens Marianne och kyrkans jungfru Maria, upprätthölls länge tack vare att en jakobinsk retorik från statens högsta ledning kombinerades med en pragmatism på lokal nivå där man inte alltid ­bekymrade sig om att vara ideologiskt rätlinjig, ­hävdar Todd.

    Samexistensen varade fram 1960-talet, då ­kyrkan började förlora själar i allt snabbare takt. Riterna – att gå i mässan, bikta sig och be – minskade i betydelse, även i områden som alltid betraktats som katolska bastioner. Men avkristnandet av Frankrike rörde framför allt symbolerna och förhållandet till kyrkorummet, menar Todd. Man slängde radbandet men behöll sitt katolska tänkande. Det mentala arvet från kyrkan förblev intakt i Frankrikes katolska områden. Dessa fransmän blev ”zombiekatoliker”, och zombiekatolicismen är förmodligen den viktigaste sociala rörelsen i Frank­rike sedan 1965, påstår Todd.

    En stor del av zombiekatolikerna började nämligen röra sig vänsterut i politiken. De kom att bära upp det socialistparti som nybildades i början av 70-talet, och precis som de tidigare accepterat ­kyrkans påbud skulle de underkasta sig en makt centraliserad till Bryssel. Det var tack vare zombiekatolikernas röster som det franska folket 1992 med en knapp majoritet sade ja till Maastricht­fördraget och en gemensam valuta. Zombiekatolikerna hade bytt ut jungfrufödseln mot euron.

    Den sedan länge övertygade euromotståndaren Emmanuel Todd anser att den ”masochistiska” ­gemensamma valutan leder Frankrike mot av­grunden. Det begränsade handlingsutrymmet för enskilda euroländer är förklaringen till att Frank­rikes kriser förvärrats under åren, och bättre kommer det inte att bli med François Hollande som president, skriver Todd. Hollande är nämligen ­zombiekatolik par excellence, som son till en högerextremistisk läkare och vänsterkatolsk social­assistent förkroppsligar denne socialist den zombiekatolska erövringen av Frankrike. Som president briljerar han i att ingenting göra.

    Så lät det inte tre år före Charlie Hebdo-manifestationen. Inför presidentvalet 2012 stöddes tvärtom Hollande av Todd, som i socialistpartiets kandidat till och med såg en möjlig europeisk arvtagare till Franklin D Roosevelt. Kandidaten var då ännu inte avslöjad som zombiekatolik. Men den som skulle kunna ge Frankrike en modern New Deal visar sig i ”Qui est Charlie?” bara vara Angela Merkels dresserade pudel. Vägen från Todds saligförklaring till verklighetens skärseld är brant.

    Emmanuel Todds bok är en klassisk pamflett, en smädesskrift full av överdrifter och generaliseringar, fräck och hånfull i tonen. I stilen påminner den faktiskt ibland om Charlie Hebdo. Bland annat påstår han att zombiekatolikerna inte bara är de varmaste euroförespråkarna i dag, det var också i dessa katolska områden som en gång Dreyfusmotståndet och Vichyregimen hade starkast stöd.

    Todd gör det också enkelt för sig när han tar upp Charlie Hebdos Muhammedkarika­tyrer. Han anser att tidningen sparkat på de allra svagaste i Frank­rike när den förlöjligat islams profet. Men han nämner inte att de mest kontroversiella av Charlie Hebdos karikatyrer fick ytterst blandat mottagande vid publiceringen. Välkända islamologer som Gilles Kepel tog avstånd, och när tidningen tryckte Jyllandspostens Muhammedteckningar 2006 sade självaste president Jacques Chirac att publiceringen var olämplig. Efter senare publiceringar, 2012, markerade dåvarande premiärministern och utrikesministern båda sitt ogillande offentligt. Vid dessa tillfällen var det alltså Frankrikes muslimer som hade etablissemangets stöd, inte tidningen. Charlie Hebdo fick ett brett stöd först när tecknarna hade skjutits ihjäl.

    När ”Qui est Charlie?” kom ut i bokhandeln i somras togs den emot med ilska och bestörtning. Inte oväntat tillbakavisade premiärminister Manuel Valls kritiken. Andra anklagade Emmanuel Todd för att ha en alltför statisk syn på Frankrike. Familjemönstren förändras och förskjuts i takt med samhällets utveckling, menade kritikerna. Philippe Lançon, en av de journalister som överlevde attentatet mot Charlie Hebdo, liknade Emmanuel Todd vid en korp som sitter och betraktar de kallnande kadavren på ett slagfält.

    Lançons åsikter delades av många. Det är den hårda tonen i ”Qui est Charlie?” som rört upp de starkaste känslorna i Frankrike. Todd anklagades för cynism och känslokyla, och till en början är det svårt att läsa boken utan att lägga den åt sidan efter varje kapitel. Han nämner till exempel aldrig de ­dödade vid namn, och han bryr sig inte om att ­förklara hur terroristernas mord på judar – i ­kosherbutiken två dagar efter attentatet mot Charlie Hebdo – passar in i hans teori om zombiekatolicismens segertåg i Frankrike.

    I intervjuer efter publiceringen tycks Emmanuel Todd ändå vara strålande glad över stormen som hans bok rört upp. Men det är hans val av tonläge, knappast hans åsikter om euron, Hollande och zombiekatolicismen, som läsaren kommer att minnas av denna pamflett.

    Muhammed håller upp en skylt med ­orden ”Je suis Charlie” på omslaget till första numret av Charlie ­Hebdo efter attentatet den 7 januari 2015.

    Foto: AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X