Annons
X
Annons
X

”Att skriva är som att vara levande begravd”

Den kontroversielle men storsäljande poeten Johan Jönson avslutar sin mastodonttrilogi med "dit. dit. hään", ännu ett omfattande montageverk. Den här gången har porren och hatet bytts ut mot reflektion, referenser och – meningslösheter.

Bokvåren 2016
Johan Jönson låter sig inte distraheras när han skriver: ”Jag är väldigt disciplinerad, jag gör inga skitsaker. Jag har en väl utvecklad arbetsmoral. Jag behöver bara arbets­tider, inte inspiration.”

Johan Jönson låter sig inte distraheras när han skriver: ”Jag är väldigt disciplinerad, jag gör inga skitsaker. Jag har en väl utvecklad arbetsmoral. Jag behöver bara arbets­tider, inte inspiration.” Foto: Lars Pehrson

De jag som kommer till tals i Johan Jönsons dikter pendlar mellan det paralyserat depressiva, det meningslösa, det kärlekskranka och det hatiska. De drömmer om att skjuta Fredrik Reinfeldt i huvudet i direktsändning och gör antisemitiska tolkningar av Israel/Palestina-konflikten. I ”Livdikt” från 2010 fantiserar (får man förmoda) ett av dem om en ”dubbelmacka” med glamourmodellerna Victoria Silvstedt och Marie Plosjö:

”knulla dem omväxlande med kuken och fista, bli sutten på och samtidigt strupigt avsugen, kväva dem båda med ollonet efteråt, baka lökarna skithårt och kanske bita av bröstvårtorna också tills kroppsvärmen försvinner helt ur kroppen och lökarna”

Inte direkt något en musikartist eller konstnär skulle kunna uttrycka med äran i behåll. Knappt ens en romanförfattare.

Annons
X

Men Johan Jönson kommer undan. Han är en av våra mest uppmärksammade och mest uppskattade diktare. Den enda ”lönsamma” poeten i Albert Bonniers stall, som en anställd på förlaget en gång lät undslippa sig. En av få vars verk trycks i nya upplagor. Och ett av de tydligaste exemplen på poesins upphöjda status i det svenska kulturlivet.

I någon mån beror kanske framgångarna på att sex säljer (även om Johan Jönson hellre kallar passager som den jag citerar ovan för ”porr” än sex). Mer troligt härrör de från vår svenska svaghet för socialrealism. I ”Efter arbetsschema”, Jönsons publika genombrott från 2008, och i uppföljaren ”Livdikt” använde han sina egna livserfarenheter för att skriva om umbärandena i klassamhällets rännsten: den tunga industrin, den hälsofarliga vården, den kvävande arbetslösheten.

Det är en verklighet som numer ligger ganska långt från Johan Jönsons egen. I stället för nattpass och osäkra vikariat går han fem dagar i veckan till ett källarhål där metodiskt organiserade bokhyllor täcker väggarna, och där poesin, som svämmat över, förbereder sig på att störta samman över författarens huvud. Där sitter han intill en anslagstavla med en disposition bara han själv kan förstå logiken i, en dator utan internetuppkoppling och en grå Remington-skrivmaskin.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Jag tycker om den nietzscheanska känslan av att hamra in orden. För att prova hur de låter, säger han då vi ses i lokalen som ligger mitt emot hans hem i Örnsberg.

    Flera av Johan Jönsons böcker är över tusen sidor långa, trots att det bara brukar gå ett par år mellan utgivningarna. Det låga, obscena och aggressiva blandas med det lärda och resonerande. Erfarenheterna från fabriksgolvet och de politiskt laddade uttryck som ibland ligger farligt nära zonen för plakatpoesi ställs i hans oerhört pregnanta textmassor mot naturlyrik, patosfylld romantik och ett pågående meningsutbyte med filosofer, politiska teoretiker och inte minst andra poeter.

    Nya ”dit. dit. hään” är den avslutande delen i en ambitiös trilogi som inleddes 2012 med ”med. bort. in”. Redan en första bläddring avslöjar ett avancerat formspråk med ett tiotal typografiska uttryck som motsvarar minst lika många olika poetiska former. Det montagearbete som karaktäriserar sviten har gradvis intensifierats och gjorts mer komplext. Om han i ”Livdikt” kallade den före detta LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin för en ”sliskig, lismande hora” ägnar han i trilogins andra del ”med. bort. in”, ett långt stycke åt att fundera och utvärdera sitt ”äckelhat” för samma fackpamp.

    Han talar om sin diktning som ”diskursiv”, det vill säga resonerande, och ser idealiskt processen som en infinit hermeneutisk cirkel, ett ständigt pågående avvägande av olika fakta och infallsvinklar.

    Böckerna är upptagna av död rakt igenom, omfånget återspeglar en död som ständigt hotar

    – Jag bestämde mig från början för att alla böckerna i sviten skulle bli omfattande. Av delvis motsägelsefulla orsaker. Det omfångsrika efterhärmar ett liv som aldrig tar slut, krafter som aldrig upphör, där energi bara omvandlas. Samtidigt är böckerna upptagna av död rakt igenom, så omfånget återspeglar även en död som ständigt hotar.

    Nästan tusen sidor in i ”dit. dit. hään” finns en minnesplakett över två sinsemellan mycket olika 1900-talsdiktare – svenske Verner Boström och den inflytelserika tyska poeten och essäisten Thomas Kling, som kallats en ”språkets arkeolog”. Det är bland annat dessa två som försett Johan Jönson med samlingens byggmaterial.

    Klings poesi har han översatt (och med vilje felöversatt) brottstycken ur som han sedan trasat sönder till ordföljder utan egentlig mening. Boken inleds med ett fiktivt citat av en ”DJ Ghost Growl (aka Faust-Fuck)”: ”vocoderns biopoesi scratchad baklänges, med nya friktioners feta oljudsgrafer och dansanta kroppsrytmiker”. Texten är uppbruten med hundratals dubbelsidiga pilar, ↔, det matematiska tecknet för ekvivalens. Tanken är att pilarna ska kortsluta dikten genom att uppmuntra läsaren att ändra riktning på läsningen och ta sig tillbaka genom fragmenten, från höger till vänster, nerifrån och upp, precis som dj:n stoppar skivan för att scratcha den fram och tillbaka, tillbaka och fram.

    Verner Boström är en av svensk poesis särlingar. En enstöring som själv publicerade sina verk och tillbringade hela livet i en avsides hemgård utanför Lappträsk. Hans minimalistiska verk bygger på ett begränsat urval ord och ett stort antal upprepningar.

    – Jag har varit som besatt, länge, av hur jag skulle kunna använda honom på något sätt och göra något eget av det. Inte för att det är någon kvalitet i sig, att göra något eget, men… Boström skriver orden ”tid” och ”tider” väldigt ofta, autistiskt ofta faktiskt. Jag bytte mot ”rum” eller ”krig” och försökte göra likadant. Det fungerade inte. Till slut kom jag fram till ett slags permutation där alla ord är Boströms, men ingen mening är det. Jag hade en tanke som antingen bara var barnslig, eller metafysisk, om att om jag skulle repa upp hans verk baklänges så skulle han komma till liv när jag kom till slutet, när alla ord var använda. Men så blev det inte. Han förblev död.

    Du kanske bara använde fel metod?

    – Jo kanske. Men kampen mot döden är ju fåfäng.

    I ”dit. dit. hään” skriver du: ”Självmord nästan alltid rationellt”.

    – För Camus var självmordet den enda filosofiska frågan. Jag håller nog inte med om det. Men det är en grundläggande filosofisk och mänsklig fråga. Jag har nog snarare varit lite upptagen av poesiskrivandet som ett slags sublimerat självmord. ”Att begå poesi” har jag skrivit. Det kan ju kännas så, inte minst ekonomiskt och socialt.

    Vad menar du?

    – Det är den här paradoxen med skrivandets lust. Tiden går så oerhört fort när jag skriver. Plötsligt är det eftermiddag och den egna döden har hastigt ryckt närmare. Och det här upprepas dag för dag. Det lustfyllda språnget mot döden tror jag är specifikt för det enda skrivande djuret, människan. Det kan vara en tragedi. Men i så fall är det en konstituerande tragedi för en språklig varelse.

    Jag är väldigt disciplinerad, jag gör inga skitsaker. Jag behöver bara arbetstider, inte inspiration.

    Många författare jag pratar med har snarare svårt att skriva, de tillbringar alldeles för mycket tid på sociala medier eller med att svara på mejl.

    – Nej, sådant håller jag inte på med. Jag är väldigt disciplinerad, jag gör inga skitsaker. Jag har en väl utvecklad arbetsmoral. Jag behöver bara arbetstider, inte inspiration.

    Tar skrivandet dig in i ett rum bortom tiden?

    – Man hamnar väl i vad jag tror Ekelöf kallar den ”hypnagoga” tiden. Som rus av olika slag, eller upphetsning. Men de tillstånden varar inte så länge som en arbetsdag eller en arbetsvecka. Man kan ju inte vara kåt i en vecka konstant.

    Kan du känna en dragning till att inte skriva för att sakta ner tiden?

    – Nej. Även om man väl skulle kunna tycka att det finns nog med ord av min hand.

    Redigerar du bort något av det du skriver?

    – Jo faktiskt.

    I ”Livdikt” arbetade jag enligt en poetik där skiten så att säga skulle vara med. Det var en textform som intresserade mig då.

    Mycket?

    – Ja ganska mycket. Men i ”Livdikt” arbetade jag enligt en poetik där skiten så att säga skulle vara med. Det var en textform som intresserade mig då. Där förlagorna är poeter som Christophe Tarkos och Charles Pennequin som också arbetade med vardagsspråk. Men som jag tycker skyddar sig bakom repetition. Jag lät den lägsta utsagan stå kvar, utan att ta skydd bakom en repetition. Då kan det framstå som att man inte redigerar.

    Han syftar på den typ av utsagor som citeras i inledningen till den här texten och som 2012 fick Jens Liljestrand (författare och numer biträdande kulturchef på Expressen) att avsluta en text i DN med orden: ”du kan ta ditt / jävla klasshat och / köra upp i röven”. Johan Jönson hade då på Dramatens scen läst en prosadikt om en hantverkare som lånar toaletten hemma hos överklassfamiljen i Äppelviken där han arbetar och torkar sig på familjens (även barnens) handdukar med sin ”herpesbubblande kuk”.

    Den typen av utfall har blivit mer sällsynta i Johan Jönsons författarskap. Det lärda och experimentella, det i ordets traditionella mening ”litterära”, är dominerande i ”dit. dit. hään”.

    Referensbredden är enorm, med blinkningar åt och förvrängningar av så väl Herakleitos och utdöende norrländska dialekter som den postmoderna litteraturvetaren N Catherine Hayles.

    Framför allt strävar samlingen mot en litteraturens nollpunkt, där dikten utmärks mer av vad den saknar än av vad den innehåller. Språket har som sagt, i delar av texten, slamsugits på all typ av konventionell mening.

    Borta är så väl de populärkulturella referenserna som de politiska slagord som gjort Johan Jönson både populär och kritiserad. Även kärleken, det äktenskap han tidigare har beskrivit i ömsinta toner, lyser med sin frånvaro.

    Han har alltid skrivit en ensamhetens poesi, han använder sällan ”du” eller ”vi”, knappt ens några meningar i tredje person. I ”dit. dit. hään” glider även själva diktjaget iväg från dikten, och sig själv. ”Jag har inget existensberättigande” säger det. Sedan: ”När lämnade jag detta rum?”. Och så till slut: ”Från intet. Till intet. Av intet”.

    Johan Jönson skulle emellertid aldrig nöja sig med ett så definitivt slut. Sin vana trogen bryter han med läsarnas förväntningar och avslutar med ett längre intakt prosastycke. Vi är tillbaka i industriarbetarens tunga verklighet. Muskler som spänns i tättslutande overaller. Rökpauser när ingen överordnad märker något. Vi slungas från den bildade, komplexa värld som är bokens första tusental sidor till ett universum där textens jag är dömd till fattigdom redan före födseln ”genetisk, ekonomiskt, socialt och estetiskt”: ”Det hjälpte inte hur mycket jag låglönearbetade eller hur passionerat jag än skrev.”

    Mina barn bryr sig inte ett skit. Jag kan ju inte ge dem några pengar.

    Klassresan verkar inte vara möjlig här?

    – Nej, att tematisera den sociala förändringen, det intresserar mig inte alls.

    Men stämmer det med din egen erfarenhet?

    – I materiella termer så är ju poesijobbet ingen klassresa uppåt. Man blir än mer utarmad än vad man var när man gick på vikariat. Så i den meningen är det ju snarast en deklassering jämfört med fabriksarbete. Det vittnar alla kollegor om. Vi pratar inte om något annat när vi träffas.

    Jo, men du har kulturellt kapital. Dina barn växer upp med en pappa som läser böcker hela dagarna och är med på bild i tidningen i stället för en som jobbar nattskift på ett hem för demenssjuka.

    – Nej, nej, de bryr sig inte ett skit. Jag kan ju inte ge dem några pengar. Och det här jobbet…. det är som att vara… ingenting. Det är som att vara begravd. Som att träna sig på att vara levande begravd.

    Johan Jönson. Foto: Lars Pehrson

    Annons
    Annons
    X

    Johan Jönson låter sig inte distraheras när han skriver: ”Jag är väldigt disciplinerad, jag gör inga skitsaker. Jag har en väl utvecklad arbetsmoral. Jag behöver bara arbets­tider, inte inspiration.”

    Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 2

    Johan Jönson.

    Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X