Annons
X
Annons
X

Att skapa nya jobb är inte alltid samhällsnyttigt

Vi behöver tänka nytt när det gäller idén att skapa jobb. Ständig effektivisering gör att antalet arbetstillfällen minskar. Vi bör våga trappa ned, dela på de jobb som finns och skapa mer ledig tid – för samhället och en hållbar miljö. Det skriver docent Christer Sanne som nyligen utkommit med en rapport från Naturvårdsverket.

BRÄNNPUNKT | MILJÖ OCH TILLVÄXT

Hur mycket arbete behövs för att leva ett hyggligt liv? Och för att få mening stimulans och kontakter och utmaningar?
Christer Sanne

Om vi fortsätter i gamla fotspår kan den privata konsumtionen i Sverige om tjugo år vara dubbelt så stor: mer bilar, mer apparater, mer flygresor, större bostäder. Däremot inte bättre skolor eller vård av skäl som ska förklaras senare.

Låter det som en ansvarsfull politik ett grönt Sverige i tiden – ett hållbart välfärdssamhälle för kommande generationer?

Annons
X

Siffrorna finns i Långtidsutredningen 2008. Just nu går vi inte i gamla fotspår; tillväxten är bara någon ”ynklig” (som medierna skriver) procent per år, men fördubblad privat konsumtion är alltså politikens inriktning. Nämner man hållbarhet så är det bara av ett slag: ”finansiell hållbarhet”. Ordet ekologisk förekommer inte på de 238 sidorna.

Vad fördubblad konsumtion skulle betyda för miljön är lätt att inse. Visserligen sjunker miljöbelastningen per konsumtionskrona tack vare bättre teknik och, inte minst, tack vare alla medvetna människor som väljer rätt i butiken och lojalt drar sitt strå till stacken – läs återvinningen. Men samtidigt ökar volymerna. Vad hjälper det att flygmotorerna blir 1 procent bränslesnålare per år när flygtrafiken samtidigt ökar med 5 procent? Naturvårdsverket konstaterar att med nuvarande insatser når vi bara två av sexton miljömål till år 2020.

I gamla fotspår kan växthusgaserna möjligen minska med 10-30 procent på tjugo år. Men för att vara ärliga med våra klimatmål så borde de bli 70 procent mindre eftersom avtrappningen bör vara lika stor procentuellt sett varje år. Annars skjuter man bara problemet framför sig. Det duger inte att vänta på tekniska genombrott; det krävs ett kontinuerligt och envist gnetande med teknikutveckling, ekonomiska styrmedel, reglering och attitydpåverkan för att nå miljömålen.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Konsumtionen ökar därför att arbetsproduktiviteten ökar samtidigt som vi oförtrutet arbetar vidare – även det i gamla fotspår. Det betyder både mer grejor och mer råd att köpa dem. Staten bidrar från båda håll, genom att tubba oss att arbeta mer med arbetslinjens alla instrument och genom att stimulera efterfrågan med skattesänkningar och subventioner.

    Debatten handlar dock om ädlare motiv för arbetandet som att få råd med bättre offentliga tjänster – vård, skola och omsorg. Men medan Långtidsutredningen räknar med 3 procent högre privat konsumtion per år så sätter man av 1 procent mer för den offentliga – bara nog för att täcka de demografiska förändringarna med fler äldre. Det beror på att man inte vill höja skatterna och på tjänstedilemmat: när lönerna stiger i näringslivet så hänger de med i den offentliga sektorn också – även om den inte höjt sin produktivitet – och då är man raskt tillbaka på ruta ett. Tillväxten drivs av ökande produktivitet men det ger inte en bättre vård-skola-omsorg. Det skulle kräva en omfördelning – högre skatter – eller större arbetsvolym i näringslivet vilket skulle ge ännu mer privat konsumtion och ännu högre miljöbelastning, inte mindre som var målet.

    Men det går inte att blunda för in de ekologiska gränserna och då blir detta ett riktigt dilemma där någon faktor måste ruckas. Att säga nej till ökad produktivitet genom teknisk utveckling vore dumt. Ändå är det ofta så jobb försvinner: höstens varselvåg beror på att företagen är så framgångsrika med att effektivisera. Så sett är företagen inga jobbskapare utan snarare jobbdödare. Effektiviseringen kan också ha allvarliga bieffekter, till exempel när jordbruket ”rationaliseras” på djurens eller markens bekostnad. Men den tekniska utvecklingen är given, i stort sett önskvärd och även nödvändig för företagens överlevnad.

    Då återstår det allra heligaste: arbetet. Varför ska vi skapa arbete? Arbete som är slit, instängning, plikt, jobbigt! Varför låter vi ändå förvärvsarbete dominera hela livet? Det kan man skriva hela böcker om men de kan kokas ner till två enkla svar: vi behöver försörjning och vi behöver mening. I bästa fall kan arbetet ge oss det. Men hur mycket arbete behövs för att leva ett hyggligt liv? Och för att få mening stimulans och kontakter och utmaningar?

    De flesta tycks anse att det skulle räcka med mycket mindre – så säger man i alla enkäter. Då borde vi se på arbetet som ett beting: när jag tjänat ihop vad jag behöver kan jag lämna arbetet. Produktiviteten ökar i genomsnitt 2 procent per år. Alla som tycker att ”det är nog nu” skulle kunna minska arbetstiden lika mycket, få lika mycket gjort och samma inkomst. Om tolv år kunde man få en hel ledig dag i veckan. Och bidra till att rädda världen från miljöförstöring.

    Det här är inte så enkelt som det låter men det är riktigt i princip. Vi lever inte i en knapphetsekonomi där alla krafter behövs för att klara försörjningen. Tvärtom är vår ekonomi så extremt produktiv att arbetslöshet är ett hot. För att undvika det har staten befriat många från arbetstvånget och det är gott. Men staten ser sig också tvungen att stimulera konsumtionen för att ”skapa jobb”. Men alla jobb är inte av godo. En del skapar välfärd, andra är destruktiva för samhället eller miljön.

    Så vi behöver tänka nytt om arbete. Jobb måste kunna värderas på andra grunder än ekonomiska. Och vi måste inse att målet om ekologisk hållbarhet är rörligt. Den ständiga effektiviseringen är som en uppåtgående rulltrappa där ökad produktivitet är motorn. Den lyfter oss allt högre i produktion och i ekologisk belastning. Bara för att bli kvar på samma nivå behöver vi trappa ner i arbetsvolym i samma takt.

    För att klara miljön måste vi gå emot en uppåtgående rulltrappa. Arbetstillfällena kan vi ändå rädda genom att dela det arbete som ska göras – dela på jobben och arbeta mindre per person. ”Dom däruppe” håller emot den tanken men är det verkligen så förfärligt att trappa ner till mer ledig tid?

    CHRISTER SANNE

    docent, samhällsforskare och författare till rapporten ”Hur vi kan leva hållbart 2030” från Naturvårdsverket, se länk.

    Annons
    X
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X