Annons
X
Annons
X

Att hata islam är inte en fobi

Kulturministerns utlovade satsning mot islamofobi kan få en för ministern oönskad effekt. Ökad kunskap om en del förtryckande islamiska praktiker kan inge samma rädsla hos vissa svenskar som gjorde mig så pass rädd att jag inte bara lämnade utan också vände mig mot islam, skriver Devin Rexvid.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke behöver skilja på islamkritik och muslimhat, skriver Devin Rexvid.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke behöver skilja på islamkritik och muslimhat, skriver Devin Rexvid. Foto: LEFTERIS PITARAKIS/AP, FREDRIK SANDBERG/TT OCH PRIVAT

BRÄNNPUNKT | ISLAMOFOBI

Under min barndom blev jag liksom hela min generation utsatt för islamisk indoktrinering.
Devin Rexvid

I samband med den senare tidens moskébränder ingav kulturminister Alice Bah Kuhnke ett löfte om satsningar för att öka svenskarnas kunskaper om islam. Detta löfte kan nog ses som en i raden av politiska kurer mot ”åkomman” islamofobi. Det är nog anmärkningsvärt att ett statsråd lovar satsningar som utgår ifrån islamofobi som är ett omtvistat begrepp bland forskare. Begreppet är både vilseledande och problematiskt då det bygger på en felaktig politisering av den kliniska termen ”fobi” som står för ”sakligt omotiverad fruktan”. Till skillnad från en fobiker, i behov av stöd och behandling, ska ”islamofoben” motverkas och tystas ned.

I den svenska debatten används islamofobi som ett slaskbegrepp som inrymmer både kritik mot islam och muslimhat. Det används för att stämpla och tysta ned inte bara dem som enbart sprider hat mot muslimer utan även sådana som riktar legitim, saklig och sekulär kritik mot islam. Användarna av begreppet islamofobi, det vill säga islamister och västerländska islamofiler, alltså sådana som förskönar förtryckande islamiska traditioner, buntar felaktigt ihop islamkritiska forskare och debattörer med muslimhatande högerpopulister.

Annons
X

Frågan är hur kulturministern ställer sig till människor som känner en ”sakligt motiverad fruktan” för förtryckande islamiska praktiker? Är det ett samhällsproblem att vara rädd för rasism som ideologi eller för religiösa doktriner som innebär kränkningar av individens fri- och rättigheter? I ett demokratiskt samhälle borde det vara en självklarhet att hysa rädsla för ideologier eller religiösa doktriner som föreskriver eller legitimerar förtryck. En sådan rädsla ska inte förväxlas med rädsla för, avsky mot eller angrepp på den som tror på förtryckande ideologiska eller religiösa doktriner.

Under min barndom blev jag liksom hela min generation utsatt för islamisk indoktrinering. Enligt läroplanen var det strikt förbjudet att ifrågasätta islam och Koranen. Koranverserna vi tvingades läsa var manipulerande glasögon som skulle få oss att se en kvinna som en halvman. De var mixtrade hörapparater som skulle få oss höra två kvinnors vittnesmål som en mans. De var en felinställd våg som skulle få oss att tro att en mans arvsandel vägde lika tungt som två kvinnors. De var potenshöjande ”religiöfarmaka” som skulle göra oss benägna att ta fyra eller fler fruar. De var detektorer som skulle få oss ”rättrogna” att identifiera ”de otrogna”, förfölja, gripa, strypa och slakta dem. De otrogna var irakier, sionister, kommunister, imperialismens valpar och bahaier. Koranverserna om jihad skulle få oss stupa som martyrer med paradisnyckeln kring halsen. Vi fick frukta en fruktansvärd Allah som hotade med eld och helvete om vi inte följde hans vilja.

Obligatorisk undervisning i islamisk lära gjorde mig oerhört rädd för islams våldsbejakande karaktär. Det var en förlegad syn på barn, kvinnor, män, oliktänkande och icke-muslimer som gjorde mig rädd för islam och som fick mig hoppa av och bli ateist. Av kulturministerns löfte att döma verkar regeringen å ena sidan motverka sådana islamavhoppare som jag som vägrar acceptera en patologisering av saklig, legitim och sekulär kritik av islam genom den politiska diagnosen islamofobi. Å andra sidan vill regeringen genom Mona Sahlin stödja IS-avhoppare. Dessa satsningar ska förstås i en post Charlie Hebdo-anda där Sverige liksom en del andra länder i väst, försöker hantera militanta islamister genom flirt med dem, patologisering av islamkritiker och ökad övervakning. Dessa satsningar kan dock ge islamister vatten på sin kvarn samtidigt som de villkorar det fria ordet.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Kulturministern borde rimligen veta att de som driver islamofobilinjen bemöter all kritik mot islam med att det finns olika tolkningar av tron. Detta är en strategi som används för att försvara islamiska normer som är i strid med gällande lagar i Sverige. Av kulturministerns löfte framgår inte vilken tolkning av islam det är som hon vill att svenskarna ska få mer kunskaper om. Är det en tolkning av islam som en klanderfri och perfekt religion som vissa islamistiska församlingar i Sverige gör anspråk på som ska läras ut? Är det ministerns egen tolkning av islam som gäller? Vilka ska förse svenskarna med mer kunskaper om islam? Är det svenskarna själva som ska skaffa sig kunskaper om en autentisk islam? Är det imamer och de islamistiska församlingarna? Får islamkritiker vara med och beskriva sin version av islam för svenskarna? Kort sagt, vem definierar vilken islam som ska läras ut? Dessa frågor kräver ett svar av ett statsråd som lovar satsa offentliga medel för att motverka islamofobi.

    Kort sagt kan kulturministerns utlovade satsning ge en för ministern oönskad effekt då ökade kunskaper om en del förtryckande islamiska praktiker kan inge samma rädsla hos vissa svenskar som gjorde mig så pass rädd att jag inte bara lämnade utan också vände mig mot islam.

    Kulturministern behöver skilja islamkritik från muslimhat. Att kritisera och hata islam behöver inte alls vara problematiskt men att hata och fysiskt angripa muslimer är ett allvarligt problem. Det är muslimhat som borde bekymra ministern och inte islamhat vilket ingår i yttrande- och åsiktsfriheten. Huvudpoängen är sålunda att alla som kritiserar och häcklar islam inte är muslimhatare. Kulturministern behöver påminnas om att medborgare i ett sekulärt samhälle bara är skyldiga att respektera individens rätt till sin tro men inte själva tron.

    DEVIN REXVID

    doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet

    Fler debattartiklar av Devin Rexvid:

    Annons
    Annons
    X

    Kulturminister Alice Bah Kuhnke behöver skilja på islamkritik och muslimhat, skriver Devin Rexvid.

    Foto: LEFTERIS PITARAKIS/AP, FREDRIK SANDBERG/TT OCH PRIVAT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X