Annons
X
Annons
X
Världen
Analys

Erik Bergin: Att avfärda Trump som pajas är för enkelt

(uppdaterad)
USA-valet 2016

Donald Trump är den oberäkneliga miljardären som i ett slag skrivit helt nya spelregler för hur amerikanska valkampanjer drivs. Men de som dömer ut Trump som pajas missar de grundläggande och högst reella orsakerna till hans popularitet.

Foto: Chris O'Meara/AP

NEW YORK. Det var våren 2015 och Jeb Bush, John Kasich och flera av de andra republikanska presidentkandidaterna förberedde sig på att diskutera politik med väljarna. Men så dök Donald Trump upp. Sedan dess har inget varit sig likt.

Förutom sin förmögenhet så har fastighetsmiljardären från New York en styrka som ingen hittills kunnat vrida ur händerna på honom: hans närmast kusliga förmåga att ta sig in i tv-sändningar, tidningar och på nyhetssajter.

Än är det inresestopp för muslimer, än är det den berömda muren mot mexikanska gränsen, eller så uttalar Trump könsord på väljarmöten, alternativt utmålar sina motståndare som tråkiga och inkompetenta. När han inte gör det hyllar han sig själv. Och alltihop publiceras av medierna.

Annons
X

I samband med primärvalet i New Hampshire ringde Trump själv in till CNN och bad att få bli intervjuad av nyhetsankaret Wolf Blitzer om den senaste attacken mot honom från Jeb Bush. CNN ställde upp.

När Chris Christie, New Jerseys guvernör som hoppade av presidentvalet strax efter New Hampshire, intervjuades i en tv-kanal i höstas så fick han direkt en fråga om Donald Trump.

– Jag tänker inte använda tiden här för att prata om honom, jag vill prata om min politik, invände Christie.

– Det ska vi nog bli två om, framhärdade reportern – och tvingade till slut guvernören att ändå prata om Trump.

Men mera problematiskt är att många tycks ha missat grundorsakerna till att Donald Trump har så starkt stöd hos en stor del av den republikanska väljarkåren. Först när man har de orsakssambanden klara för sig så går det att börja förstå honom.

Trump bygger, liksom vänstersenatorn Bernie Sanders, sin kampanj på att bekämpa det politiska och i viss mån ekonomiska etablissemanget. Delvis är det paradoxalt nog samma drivkrafter som lyft Sanders som också höjt republikanen Donald Trump, som i och för sig inte är fullt så konservativ som många kanske tror (Texassenatorn Ted Cruz är den verkliga ultrakonservativa ideologen i det här valet).

Både Sanders och Trumps kamp mot etablissemanget och de rådande maktstrukturerna bygger på högst reella förhållanden i det amerikanska samhället. Det krävs inte mycket rotande i statistiken innan man kan spåra den frustration som lyft dem till nivåer i opinionen som ingen politisk analytiker anade för bara ett år sedan.

Ta den politiska apparaten i Washington. Den senaste kongressen (den 113:e, från januari 2013 till januari 2015) rankas som den minst effektiva på decennier, eventuellt någonsin beroende på hur man räknar.

Vid flera tillfällen har en statsbudget kunnat klubbas enbart i elfte timmen, strax innan de federala myndigheterna skulle tvingas stänga i brist på pengar. Under två veckor hösten 2013 stängde de faktiskt sedan budgetprocessen gått i lås.

Det är inte att undra på att kongressen och de folkvalda politikerna föraktas av stora delar av folket. Och det är precis det föraktet som Donald Trump så framgångsrik lyckas bygga på.

I en [Gallupmätning](http://www.gallup.com/poll/1597/confidence-institutions.aspx) från juni 2015 av amerikaners förtroende för 15 olika institutioner i samhället hamnade kongressen sist, med ”big business” näst sist. Till och med ”tv-nyheter” och ”tidningar” fick högre förtroende trots att journalister normalt hamnar lågt i sådana mätningar. Högst förtroende fick militären samt småföretag, ”small business”.

Det finns flera siffror att kasta in. USA:s ekonomi må vara på bättringsvägen, men det är en tillfriskning som går så långsamt att många alls inte märkt av den.

Och problemen för miljontals hushåll går längre tillbaka än enbart till finanskrisen 2008–2009.

Under efterkrigstiden ökade lönerna för amerikanska arbetare i samma takt som deras produktivitet. Annorlunda uttryckt så jobbade de mera men fick också bättre betalt. Men i början av 1970-talet bröts den trenden.

Produktiviteten fortsatte upp men lönerna avstannade. Mellan 1973 och 2013 ökade produktiviteten 74 procent, enligt Economic Policy Institute, medan lönerna steg 9,2 procent.

Den som letar finner flera trender. Lobbyisternas ökade makt, lagstadgade lägstalöner som släpar efter, och förstås samma utflyttning av verkstadsjobb till Asien som även Europa drabbats av de senaste årtiondena. Det handlar om decennier av ackumulerad frustration, som politiken inte kunnat råda bot på. En veritabel guldgruva för en populistisk presidentkandidat.

Det är först när dessa samband står klara som det går att förstå Donald Trumps kampanj och vad som driver den. Och medan Trump själv är lätt att avfärda som pajas så går det knappast att avskriva de orsakssamband han attackerar som innehållslösa påhitt.

Så har han chans att vinna den republikanska nomineringen i sommar? Svaret måste bli ja, men den verkliga frågan är hur stor chansen är.

Trump har, mycket grovt räknat, runt en tredjedel av de republikanska väljarna, baserat på opinionsmätningarna och resultatet i New Hampshire. För att kunna säkra en nominering krävs 50 procent, 1 237 delegater vid partikonventet i Cleveland i juli.

För att klara det måste han sannolikt bredda sig utanför den bas av missnöjesväljare som han nu sitter på. Det kan bli svårt. Vid något tillfälle måste Donald Trump börja uppträda mera statsmannamässigt och föra mera konkreta diskussioner om politiska reformer än han gjort hittills.

Kan han klara det? Osvuret är bäst, men i ett val där få historiska riktmärken varit av något större värde hittills så vore det dumdristigt att avskriva möjligheten.

Foto: Chris O'Meara/AP Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X